Seedingslopp göteborgsvarvet 2014

Hej Aktivitus
I helgen fick jag belöningen från nuvarande upplägget då jag sprang göteborgsvarvet seedingslopp på mantorp. Jag kände mig stark och tog hela tiden placeringar och det mest positiva är hur stark jag var uppför där jag för första gången inte blev omsprungen utan jag kunde trycka på och springa om folk, vilken känsla 🙂

Tiden slutade på 41:14 vilket innebär ett pers med 2 minuter och 20 sekunder.
mattias-ceder-mantorp-malfoto

mattias-ceder-mantorp-hallning

//Mattias Ceder

Annonser

Träningstips för cykel

110820_DSC_0297

Aktivitus är återförsäljare av test- och träningscyklar från svenska Monark

Att cykla fort och länge är ett kraftprov som ställer höga krav på uthållighet. Du måste alltså kunna cykla i många timmar utan vila. Anledningarna till att man blir trött är många. Största orsakerna är att man kan få brist på energi. Denna faktorer går i att påverka ganska mycket genom att inta snabba kolhydrater redan från start när man kör motionslopp. Antingen genom en bra sportdryck eller genom att dricka vatten samt äta snabba kolhydrater. Men det är genom träning man lär kroppen att arbeta länge och hårt samtidigt som den hushåller med kolhydrater och bränner fett istället.

Up where we belong

Up where we belong

Ju mer uthållighetstränad man är desto bättre är man på att utnyttja fett som bränsle, förutom kolhydrater som står för den allra största delen. En vältränad person kan använda stor andel fett som bränsle högt upp i puls medan en mindre tränad person nästan helt slutar bränna fett vid en förhållandevis låg puls. Kolhydratförrådet är starkt begränsat medan förrådet av fett är i princip obegränsat. En mindre tränad person har en lägre så kallad aerob kapacitet, dvs. denne kan inte utnyttja så stor procent av sin maxkapacitet då mjölksyraproduktionen gör det omöjligt att hålla denna höga puls. Man blir begränsad av både mjölksyran (den ger trötta och stumma ben) samt av att fettförbränningen avstannar helt vilket gör att kolhydratförråden (muskelglykogenet) tar helt slut innan man är i mål.

Den maximala kapaciteten som är extremt avgörande för hur fort man kan cykla begränsas nästan alltid av hjärtas pumpkapacitet, den s.k. slagvolymen (eller minutvolymen om man skall vara helt korrekt). Denna kapacitet kan tränas upp på nästan vilket sätt som helst som ger hög puls (minst 90% av maxpuls). Därför kan man med fördel träna andra saker än cykel året om. Bara det inte går ut över cykelträningen som är absolut viktigast. Viktigt är att den alternativa träningen inte körs i för lugnt tempo, då ger den för lite träningseffekt på hjärtat. Men man måste också ställa detta i relation till hur ofta man kan träna. Vill eller hinner man inte träna mer än 3-4 pass i veckan bör samtliga pass innehålla någon form av cykel. Man blir bra på det man tränar!

Aktivitus_DSC_3179

Monark 828E Aktivitus Special, en cyklistanpassad testcykel.

En grundläggande del i cykelträning inför riktigt långa motionslopp är distansträningen. Den syftar till att lära kroppen att cykla i så många timmar som krävs för att ta sig igenom loppet. Den kommer stärka ligament, senor, hud etc. Är man inte så vältränad kommer den också att ge bra effekt på aerob kapacitet och maxkapacitet. Som nybörjare kommer man att få bra effekt av de flesta träningsformer på cykeln men efter ett tag krävs det lite mer noggrann planering och en hel del hård träning för att ytterligare utvecklas. För en vältränad cyklist skall ibland distansträning tex köras med hög intensitet för att ge effekt. Inget prat-tempo där alltså!

vr.jpg

Vätternrundan i full fart

Cykling är en gren där man bör hålla både en hög aerob kapacitet och anaerob kapacitet pga dess skiftande intensitet. Eller rättare sagt den som ofta kan växla tempo kan cykla ifrån andra eller bidra mer i en så kallad Belgisk kedja där man växelvis turas om att ligga först i en grupp för att dela på arbetet. Så träna ofta olika intervaller där du växlar mellan extremt hög intensitet i 30 sek och upp till 5 min och varvar med vila däremellan. Variera också kadens mellan låg och hög och lägg ofta in korta spurter på bara några tramptag.

Lycka till!

Mattias Lundqvist
Aktivitus Testklinik & Coaching

La Diagonal des Fous 2013! När magi, galenskap och löpning blir ett.

Bara några dagar efter att jag genomfört Trans Scania (ca 250km) började jag blicka framåt mot en av årets absoluta höjdpunkter vad gäller löpning. Ett lopp som i många år har stått på min ”Att göra”-lista. La Diagonal des Fous (LDdF) -Dårarnas diagonal!

Cirque Cilaos

Cirque Cilaos

Nyfikenheten på loppet har som sagt funnits där länge och det blev än mer intressant när Killan Jornet, flerfaldig vinnare av bland annat LDdF, rankade loppet svårighetsgrad till en 5:a på en 5-gradigskala. Att jämföra med det betydligt mer kända Ultra Trail du Mont Blanc (165km bergslöpning med ca 9500 meters stigning) som Killian satte en 3:a på. Jag antog UTMB-utmaningen 2010 och lyckades ta mig i mål efter att fått uppleva ett mycket speciellt lopp i de Franska-, Italienska- och Schweiziska-alperna.

Tanken på LDdF har legat och grott hos mig i många år men jag har inte riktigt fått rätta inspirationen att ta tag i det. Dels för att loppet som sådant är en utmaning utöver det vanlig och dels för att loppet går av stapeln på den avlägsna ön La Reunion i Indiska oceanen.

Tidig höst 2012 träffade jag min löparvän Fredrik som var nyfiken på att höra om mina erfarenheter och upplevelser från Marathon des Sable samt snacka löpning och löpningsprojekt i allmänhet. Fredrik nämner att han, plus några till skall åka till Reunion i oktober 2012 och anta utmaning LDdF. Min nyfikenhet väcktes omedelbart och nu fick jag ju en direkt personlig kontakt med någon som kommer att ha erfarenheter från loppet, som jag senare kan ”mjölka” på tips och råd. Jag bestämde mig nog ganska omgående för att 2013 skall jag göra ett försök på LDdF.

La Diagonal des Fous 2013

Men innan jag når startlinjen så måste jag också anmäla mig till loppet. Något som inte är helt okomplicerat ska det visa sig.
Anmälan öppnade under mars månad och anmälan skulle ske på loppets hemsida. Startplatsfördelningen var som följer, 1000 platser till Reunionbor, 1400 till Fransoser och 100 till resten av världen, vilket innebar att det gällde att vara på hugget när väl anmälan öppnade.
På hugget var jag men hemsidan kraschade omedelbart när anmälan öppnade och ett nytt datum för att anmäla sig sattes. Även då var det stora tekniska problem med anmälan men jag fick tillslut iväg en anmälan men fick dock in en bekräftelse på att jag fått en plats. Som ett komplement till min anmälan mailade jag även Race Director för att försöka få en bekräftelse på om jag fått en startplats eller inte.
Någon vecka senare fick jag det bekräftat att jag hade en plats på startlinjen till LDdF 2013, förutsatt att jag hade godkända kvalificeringslopp och en godkänd hälsoundersökning. Jag meddelade Fredrik den glada nyheten att jag fått en startplats och fick till svar
Stackare! Du vet inte vad du ger dig in på.

Jag mailade in mina kvalificeringslopp och blev väldigt överaskad när jag inte fick Marathon des Sable godkänt som ett kvalificeringslopp (250km ökenlöpning i 6 etapper, längsta etappen var 80km). Efter lite mailande och vädjande fick jag OK på att MdS var ett godkänt kvalificeringslopp men att de var önskvärt om jag kunde genomföra ytterligar något ultralopp för att vara på den säkra sidan. Trans Scania i augusti 2013 blev det loppet.

Jag ställde upp i Trans Scania i syfte att återfå mitt löparsjälvförtroende efter mitt haveri på Thames Ring (440km nonstop).  Jag hade endast 3veckors förberedelser inför Tran Scania och jag blev därför extremt glad över att jag lyckades genomföra loppet och överraskad över att jag med 6 timmars marginal lyckades vinna loppet på nytt banrekord om 39timmar och 9min. Detta var precis vad jag behövde. Jag hade brutit en massa fysiska och mentala barriärer och var starkare än någonsin, fylld med självförtroende.

Men 250km löpning är inte fysiskt uppbygganden och självförtroende är en färskvara något som jag bittert får erfara under de sista månaderna av förberedelser inför LDdF.
Min kropp var i chock efter Trans Scania och den hade ingen motståndskraft överhuvudtaget. Förkylning efter förkylning slog in och ända fram till några veckor innan start så var jag i stort sett konstant sjuk. Under augusti-oktober fick jag nog max 10 pass som jag kan kalla för träning. Detta odlade stress och tvivel.

Banprofil LDdF 2013

Banprofil LDdF 2013

Efter att på karta studerat banan på Reunion satte jag målet att genomföra LDdF på runt 40 timmar. Vilket skulle innebära att jag var tvungen att prestera på absolut max och bryta igenom nya barriärer in i ”områden” jag aldrig befunnit mig tidigare.

Jag träffade återigen Fredrik i september för att få lite sistaminuten tips och råd inför loppet och gick ifrån det mötet med oro, fruktan, nyfikenhet och ändrad målsättning. Efter att lyssnat på Fredriks beskrivning om loppets karaktär insåg jag att 40timmar var alldeles för snålt om tid, mer rimligt skulle vara 50-60 timmar eller att bara ta sig i mål på maxtiden 65timmar. Fredrik beskrev loppet som en evighetslång kamp i en helt fantastisk, magisk och obarmhärtig miljö. Jag läste även Viktor Vinterglöds artikel i Runners World om LDdF 2012 och den lämnade samma skrämmande och kittlande känsla.

Gryning över Indiska oceanen

Gryning över Indiska oceanen

Treveckor innan start insåg jag att det nu inte längre vara någon idé att känna stress över all utebliven träning. Det var inget mer att göra åt det fysiska och en måndag i mitten av oktober lyfte flyget mot La Réunion utanför Madagaskar. Vi (jag och min flickvän)välkomnades av tävlingsorganisationen redan på flygplatsen med, dans, romdrinkar och information, givetvis på franska trots att vi tydligt talade om att vi inte förstår franska.

Vi körde ner till vårt boende i l’Étang-Salé les Bains. När vi var inkvarterade så tog vi bilen upp till en av de tre s.k. cirklarna (mycket gammal vulkankrater), Cilaos. Jag var helt överväldigad över den fantastiska naturen och känslan av att det när som helst skulle hoppa fram en dinosaurie, efter någon av de 200 hårnålskurvorna upp till Cilaos, var påtaglig, Naturen påminde om den i Jurassicpark filmen. Underskön men respektingivande. Jag tror såhär i efterhand att redan här börjande tvivlen gro hos mig om det verkligen var möjligt att klara detta lopp med min fysiska status och en rimlig mängd risktagande.

Nummerlappsutdelning

Nummerlappsutdelning

Dagen innan start hämtades nummerlappen på målområdet La Redoute i St Denis. Det är inte bara vi svenskar som har en fäbless för att köa. Köa för att hämta sin nummerlapp, köa för att hämta sina tävlings t-shirts,  köa för att få ut sina ”drop bags”, köa för att få sin ”goody bag”, köa för att få sin ”goody bag” fylld. Allt detta i drygt 30 graders tropiskvärme och solsken.

På startdagen försökte jag sova så länge som möjligt och sen slappa större delen av dagen men det var i stort sätt omöjligt då det kröp i hela kroppen av förväntningar och farhågor. Det fick bli ett besök vid det fantastiska vattenfallet Grand Galet, som ligger längs den gamla tävlingsrutten. För att sen ta oss till starten i

Cascade Grand Galet

Cascade Grand Galet

St Pierre. Sista fixet med utrustningen, tejpning av fötter, massor av mat och nervös väntan på att startfållan skulle öppna.

20:00 öppnade fållan och än engång var det en uppvisning i köande. I startfållan kastade en kvinna trolldom över mig, vilket jag hoppades var för att bättra på mina chanser att klara loppet. På Reunion finns det en lokal variant av voodoo som kallas Gris Gris (uttalas Grigri) men bara en stenkast från startplatsen finns en av öns mest kända ritualplast där utövare av Gris Gris kastar trolldom över folk i syfte att skapa misslyckande, missnöje, otur och sorg. Vad jag fick för trolldom kastad över mig vet jag inte.

Grav och ritualplats för Gris Gris (Reunion voodoo)

Grav och ritualplats för Gris Gris (Reunion voodoo)

23:00 gick starten och ca 2500 löpare gav sig iväg ut i natten till ljudet av publikens uppmuntrande hejande och de mäktiga vågorna som rullande in från Indiska oceanen. 3km platt lugn asfaltslöpning, löpning längs trippla led av publik innan en skarp vänstersväng som var inledningen på den första backen. Den första backen var 38km lång och en liknelse som slog mig var Lidingöloppets sträcka fast i formen av Abborrbacken från start till mål. Efter ca 5 km övergick asfalten till smala grusväger igenom sockerplantagen. Det var bitvis som att springa genom en grön tunnel med sockerören hängde in över den smala grusvägen. Första check pointen var lite stressig. Alla ville komma igenom den fort och vi var många som var där samtidigt.

Jag stressade inte utan lydde det råd jag fått av Ulf, en av oss fyra svenskar som deltog. –Ät allt och ät så mycket du kan redan från början. Ulf har genomfört 12 LDdF så det var bara att ta till sig och göra som han sa.

Snart övergick grusvägarna till smala stigar med massor av stenar, rötter och knähöga trappsteg. En stig som slingrade sig uppför de djungelförsedda bergsidorna och som efter ca 40km skulle ta oss till Piton Textor (2165möh). Djungeln övergick såsmåningom i barrskog för att senare bli låg buskvegetation. Med stigande höjd blev natten kallare och kallare och det var en stor skillnad att gå från ca 28 grader vid starten för att 4-5 timmar senare höra knastret från nyfrusen is som krossades under våra fötter, när vi tog oss allt längre och längre upp bland bergen.

Soluppgång över Piton des Neiges (3070m)

Soluppgång över Piton des Neiges (3070m)

Redan vid stationen Piton Sec efter 35,7km (1850 möh) var sjukhustältet välbesökt och förvånande många låg invirade i nödfiltar. Jag klarade kylan bra men när solens strålar vid 05:30 åter börja värma så var de efterlängtade.  Strax efter gryningen nådda jag slutet på den första backen vid Piton Textor och då hade de första 40km tagit drygt 6,5 timmar vilket var snabbare än jag tänkt mig.

Från Piton Textor till Mare à Boue (50km, 1596möh) var det relativt flackt och miljön påminde om engelskt hedlandskap. Efter Mare à Boue ändrade loppet karaktär och jag fick en försmak på vad som komma skall.

Tartanbana ala Reunion

Tartanbana ala Reunion

Sträckan upp till Coteau Kerveguen (60km 2206möh) bjöd på mycket tekniskt utmanande löpning (eller snarare forcerad hiking) där inte en millimeter var flack eller jämn. Det bildas med jämna mellan rum klungor av löpare som hjälptes åt att ”dra” och motiverar varandra att hålla bra tempo men då och då var man bara tvungen att stanna och vila i någon minut för att sedan ge sig vidare framåt på stigen.  Jag gladde mig till att till sist komma upp till krönet vid Coteau Kerveguen för att sedan bara ha en utförslöpa ner till Cilaos (66km 1210möh) där min dropbag, mat och dusch fanns.

Men jag hade missat att jag framför mig hade utförslöpan från helvetet. På 2km skulle 800höjdmeter avverkas. På axelbred stig med ett underlag som får det mest tekniska delarna på Finalloppet att framstår som tartanbanan i jämförelse. Det var så illa att när jag kommit ner för väggen så haffade jag en åskådare att ta ett kort på mig.

Utför är inte alltid bättre än uppför!

Utför är inte alltid bättre än uppför!

Ett sådant där kort som man vill ta när man har kommit upp på någon hög topp eller liknande bara för att man är så nöjd över att man klarat av det. Ett sådant kort ville jag ha, jag hade klarat av att springa utför, en väldigt konstig känsla.

Men nu så nu var ju Cilaos bara runt kröken och det kändes riktigt gott. Men ack den förhoppningen brast fort. Det var inte mer än 4km men på de 4 km hade en ravin klämt sig in vilket gjorde att mina redan mörbultade ben fick ytterligaren ett par tre-hundra höjdmeter utförslöpning som givetvis avslutades med motsvarande mängd höjdmeter uppför.I Cilaos blev jag väl omhändertagen med massage mat och dusch. Det var välbehövligt och uppfriskande men kroppen började kännas sliten. Jag hade varit ute i 13timmar och avverkat 66km. Min snittfart låg på ca 5km/h vilket var mycket bra och långt över min målsättning på runt 3km/h.

Stärkt av detta faktum blickade jag nu upp mot nästa krön som skulle passeras, Col Taibit (76km 2080möh) Dock fanns det en oro över att jag kanske skulle få ta nedgången i Cirque Mafate från Col Taibit i mörker. Mafate är det område som är den stora, stora utmaningen i LDdF. Ett område inne i en krater med höjdskillnader på upptill 1800höjdmeter. Området är så otillgängligt att de enda sätten att ta sig in där är till fots eller med helikopter. Mitt stärkta självförtroende fick sig snabbt en törn när det återigen inte var ”vägen” som jag såg, som var ”vägen” jag skulle springa.

Col Taibit

Col Taibit

Stigen upptill Col Taibit började med stigen ner till Bras Rouge. Värmen ner i ravinerna var olidlig och underlaget som jag tidigare tyckt var de värsta jag satt mina fötter på blev än värre. Från Bras Rouge på 920möh bar det ”äntligen” uppåt mot Col Taibit (2080möh). 1100 höjdmeter på runt 6km. Där flertalet av dessa höjdmeter togs i form av knähöga trappsteg.  Halvvägs upp till Col Taibit, i en icke officiell check point träffade jag återigen Ulf. Han gav mig lite uppmuntrande ord och tips inför den fortsatta färden.

Naturen som vi färdades i var bedövande vacker men samtidigt extremt smärtsam och obarmhärtig. Det fanns inget gratis någonstans och jag var hela tiden tvungen att vara på helspänn för att inte trampa snett,

Trixit

Trixit

slå i huvudet i grenar eller utstickande klippblock eller i värsta fall trilla ner från de smala avsatser som stigen gick på.  Långa stunder var det upplevelsen begränsad till att lyssna och känna din egen mycket ansträngda andhämtning, titta på framföravarande löpares stegsättning för att räkna ut var jag själv skulle sätta mina fötter. Samt att med jämna mellanrum känna doften av framförvarande löpares kroppsliga förmåga att göra sig av med den gasbildning som uppstår när man stoppar i sig mängder med kolhydrater, protein och fett. Framförvarande löpares bakdel var, med anledning av lutningen i samma höjdnivå som mitt ansikte och sällan längre bort än 1,5 meter.

Det var tur att oavsett när man tog sig tid och att stanna och beundra naturen så befann man sig varje gång på en av de absolut vackraste, vildaste och mest fascinerande ställen jag någon sin varit på och  upplevt.

Col Taibit passerades i dagsljus och även nedgången till Marla i Mafate, ca 500 höjdmeter längre ner, togs i dagsljus.  Men på vägen ner till Marla skedde de som inte fick ske. Plötsligt när jag får

Utsikt från Col Taibit

Utsikt från Col Taibit

möjligheten att ”rulla” på lite i löpningen, då underlaget blivit något så när jämnt, så trampar jag snett. Jag vrålar av smärta och förskräckelse när jag känner hur vänsterfoten viker sig under mitt ben. Hoppandes på ett ben skriker jag ut min vrede över det inträffande och förstår ganska omgående vad detta kan innebära. Smärtan går fort över och snart så är även hältan över. Men rädslan och oron släpper inte. Känslan av att inte kunna lita på min kropp eller snarar min fotled är påtaglig. Jag känner tydligt hur det är ett glapp mellan ben och fot och att foten är mycket ostabil. När jag nästan är vi Marla så viker sig foten än engång och jag börjar mentalt falla ner i ett svart djup. Jag kommer in till Marla och träffa där Ulf igen. Jag talar om för Ulf hur det ligger till med min fot samt att jag redan nu i skymningen börjat få svårt att hålla mig vaken. Ulf rekommenderar mig att sova en stund och jag följer hans råd. Med foten invirad i tryckförband för att lindra blödningen och kroppen inlindad i nödfilten så somnar jag tämligen ovaggad.

Utsikt över Mafate

Utsikt över Mafate

3 timmar senare vaknar jag med ett ryck och stressad över att jag sovit så länge försöker jag snabbt vika ihop min nödfilt. En ur sjukvårdspersonalen ser mitt förvirrade och fruktlösa försök att vika ihop filten till ett vettigt transportformat och förbarmar sig över mig och skänker mig en ny filt. Jag börjar återigen räkna på tempotider och inser att sträckan Cilaos till Marla har tagit 4,5 timmar vilket ger en kilometertid på ca 2,5km/h och då har jag inte sölat längs vägen.

Jösses! tänkte jag, vad är det som händer! Jag packa ihop mitt kit, lämnade Marla (77km 1580möh) och gav mig ut i mörkret i Mafate upp på Plaine des Tamarins (81km 1770möh) vidare mot Col des Beaufs (83km 1950möh), övergången till Cirque Salazie.  Frusen, trött, förvirrad och extremt stressad över det faktum att jag höll ett så lågt tempo förvärrades av att jag ideligen trampade snett med min instabila vänsterfot.  Jag bestämde mig för att vid nästa check point besöka sjukvårdtältet för att fixa foten.

Och här tog det slut!

Och här tog det slut!

Vid Plaine des Merles (85km 1805möh) togs jag omhand av sjukvårdspersonal. Foten gjord inte ont, den var inte särskilt svullen men den dinglade lätt när jag skaka på benet. Sjukvårdarna skakade på huvudet och på förvånansvärt bra engelska förklarade de för mig att, om ca 2km går banan in i ett extremt svårt parti där det inte finns möjlighet att vända eller få hjälp. Stigen är så smal att det inte går att mötas och det stupar, på sina ställen, flera hundarmeter ner. Hon tejpar min fot noggrant erbjuder mig smärtstillande, som jag tackar nej till och hon ber mig att sätt mig och fundera över fortsättningen. Jag äter, dricker, känner, tänker och räknar på tempo och tider. Som nu var ner på ca 2km/h. Jag vet att framför mig ligger 30km av loppets absolut mest utmanade del, den andra passagen av Mafate med 2500meter ackumulerad stigning på ca 25km. Detta kommer till största del ske i mörker och jag hade varit ute i mellan 26 -28 timmar.  Jag fattare ett beslut där som då kändes helt rätt för stunden.

-Det är inte värt riskerna! Jag avbryter LDdF.
Ett beslut som där och då säkert var klokt men som jag i efterhand tyvärr är mycket besviken över att jag tog.

Jag tog mig ner från Plaine des Merles till Rte Forestiere Haut Mafate som låg ca 200höjdmeter längre ner och där fanns den enda vägen som leder ut ur Cirque Salazie. Gick fram till vägräcket där stigen fortsatte in i Mafate, ned till La Plaque, 700höjdmeter längre ner. Funderade en extra gång och gick sedan till funktionären och sa
–I´m out!
Nästa fråga från mig var vart bussen till St Denis fanns någonstans. Funktionären tittade på mig och sa
-No bus!
-Dont you have a friend that can pick you up?

Det slog mig då att i tävlings infon stod det att arrangören inte på något sätt tar ansvar för löparna då de brutit loppet. Det var nu mitt i natten och jag befann mig långt upp bergen på en av de mer otillgängliga platserna, utan mobil täckning och på ”fel sida” av ön i förhållande till var jag bodde.

Som tur var så var jag inte ensam att kliva av här. Så jag lyckades efter en stund fixa en plats en kombibil, där de fällt baksätet och stuvat in 3 liggande löpare, inklusive mig.
Det franska paret hade den stora vänligheten att köra mig ända fram till uppfarten till det hus där jag bodde. Jag kom till huset med det första gryningsljuset och möttes av att en låst entrégrind till husets trädgård! Att klättra och smidigt svinga mig över den två meter höga grinden var verkligen något min kropp inte ville. Men längtan efter dusch och säng gav mig några sista krafter och snart så var jag både tvagad och djupt sovande.

Medan jag och trynade i sängen så tog sig de övriga tre svenskarna sig till målet på Stade de la Redoute i St Denis.

Emelie Forsberg 31t 29min, 2:a plats totalt!!!
Ulf Andersson 43t55min Mark Thorpe 47t 57min

Mycket imponerande prestationer!

Summa summarum.

Här får fotlederna stryk.

Här får fotlederna stryk.

LDdF är ett helt fantastiskt lopp och en extremt tuff utmaning. Utmaningarna är många, distansen i sig är respektingivande, den ackumulerade mängden höjdmeter skojar man inte bort. Att hålla igång så långt tid som det krävs för mig som vanlig motionär (50-60 timmar) är oavsett miljö en mycket stor utmaning. Det handlar om att kunna vila effektivt, ta hand om sin kropp, lyckas hålla fokus och motivation på topp och få i sig tillräckligt med mat och vätska längs vägen. Men mest av allt var underlaget den största utmaningen. Ett underlag som sakta maler ner dina muskler och leder och som driver dig till gränsen för vansinne.

Jag är mycket besviken över att jag fattade beslutet att bryta. Det kanske var ett klokt beslut men jag är säker på att jag med ett lite mindre grumligt medvetande hade fattat ett annat beslut och senare lyckats ta mig i mål. Jag är också väldigt besviken över att jag åsidosatte en av mina grundregler vilket är att jag inte får ta beslut som kan påverka loppet som helhet, när det är mörkt. Jag vet av erfarenhet att mitt huvud inte funkar som det ska när det är mörkt.

:)

🙂

Men jag är otroligt glad över att jag gav mig möjligheten att få uppleva LDdF och ön Reunion. Ett magiskt vackert ställe där vart du än vände blicken bjöds på vykortsvyer.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att göra ett nytt försök att bemästra LDdF 2015 och då kommer att jag var förberedd på ett helt annat sätt.

Träningsmässigt så måste man träna gång eller hiking i svår terräng och gärna med mycke och brant kupering. Löpträning måste kombineras med styrketräning av lår, säte och vader samt teknik träning i hur man springer utför snabbt, effektivt och skonsamt.

Jag behöver minst tvåstycken liknande lopp på mellan 100-160km med 5000-10000 ackumulerade höjdmeter.

Utrustningen funkade bra och jag är återigen väldigt nöjd över Gococo strumporna samt Gococo calf sleeves som jag använde under loppet, inte ett märke på fötterna och vaderna var de muskler som funkade bäst.

Godmorgon! På väg mot Piton Textor

Godmorgon! På väg mot Piton Textor

Jag blev väldigt nyfiken på Hoka One One skor som jag såg väldigt många springa med och det får nog bli så att jag investerar i ett par Hoka One One Mafate 3 skor inför säsongen 2015.

Handskar är något jag kommer ha nästa gång. För att skona händer då händerna användes frekvent till att greppa i rötter, grenar, stenblock och för att ta emot sig de otal gånger som jag snubblade.

Jag kommer att ha med mig en tidsplan där jag lätt kan se när jag behöver vara vid vilken check point för att hålla rätt tempo samt vilka delar av banan jag kommer att få genomföra i mörker.

Energimässigt så kommer jag nog i framtiden hoppa över energibarerna. Inte för att de inte funkar eller för att de smakar illa utan mer för att de är jobbiga att äta och jag därför äter för lite. Gel däremot funkar hur bra som helst. Lätta att få i sig, ger bra effekt och jag får tack och lov inga problem med magen.

Saltpiller och Resorb kommer att komplettera sportdryckstabletterna även framöver. Dock kommer jag nog att överge ”camelback” systemet och gå över till att ha flaskor istället. Detta för att jag tappar kollen på hur mycket vätska jag har kvar får svårt att ransonera min vätska. Sen är det även mycket lättare att fylla en flaska då tillfället bjuds.

Vad blir det härnäst? Sitter nu och funderar på vad som ska bli nästa grej och har väll i stor planen klar för 2014. Om jag får en startplats så kommer jag i maj göra ett nytt försök på Grand Union Canal Race (ca240km nonstop)samt även göra ett försök på alla lopps moder, Spartathlon (250km nonstop) i september.  Utöver det så är Ultra-Vasan (90km trail) bokad i augusti och Lejonbragden (100km trail) i maj. Och om jag känner mig själv rätt så blir det säkert någon grej till.

Om någon har funderingar eller frågor så ställ gärna dessa här på bloggen eller direkt till mig på Aktivitus Lördagstrail, där jag är en av ledarna som kommer att guida er runt i skogar och parker i Göteborg med omnejd.

Oj då det blev mycket skrivet denna gång 🙂

Hoppas verkligen att det varit intressant och att det inspirerar någon av er läsare till något bra.

Avslutar med Fredriks hälsning till mig när jag klivit av loppet.

Jag försökte avråda dig:-) Bra jobbat och ett minne för livet!!

/ Rikard

Plaine de Sable

Plaine de Sable

Grundkurs i effektiv löpteknik

Aktivitus Testklinik & Coaching lär dig springa fortare och längre med mindre ansträngning och minskad skaderisk!

Frågor om kursinnehåll och genomförande:
Emma Belforth
Fystränare och löpcoach
+46 739031650
Anmälan via insättning av kursavgift 995:- på Plusgiro 631193-0 där du anger kursdatum samt ditt namn. Du skall därefter maila oss på  info@aktivitus.se så får du en bokningsbekräftelse.

kurs-effektiv-lopteknik-utan-sidfot

”Hej, jag är tillbaka.. igen”

Det var ett tag sen jag sist skrev något på bloggen, dock är det dags att ändra på det.  Dags för en nystart 🙂

Som jag skrev, för länge sedan, så är syftet med min blogg att skriva lite om mitt jobb här på Aktivitus. Det ska handla lite om allt möjligt, t.ex. Hur mina dagar kan se ut, vilka utmaningar man ibland ställs inför, vanliga frågor och problem som jag ofta får höra, konstiga/roliga saker man får vara med om osv..

Jag ska försöka se till så att denna blogg är varierande gällande innehåll, ibland kommer inlägg handla om något roligt som hänt och ibland kommer jag gå in mer på forskningsområdet och berätta lite mer ur ett fysiologiskt perspektiv om hur vi fungerar. Ni som läser denna blogg får gärna ställa frågor om det är något ni undrar eller funderar över, så ska jag försöka svara på dessa frågor så gott jag kan!

Detta inlägg blir mer som ett ”Hej, jag är tillbaka.. igen” 🙂

Så håll tillgodo med detta så kommer det börja trilla in lite nya inlägg framöver!

 

// Patrik Stigaeus – Testledare på Aktivitus

Vätternrundan och Lidingöloppet avklarat av Ida Ekdahl från Älmhult

Ida Ekdahl har anlitat Aktivitus för att ta fram träningsupplägg inför Vättern och Lidingöloppet detta år. Läs hennes berättelse…

Hej Aktivitus!

Det blev aldrig någon filmning av löpsteget, men jag lyckades hålla mig ifrån skador under hela träningsprogrammet, bortsett från en liten känning i baksida lår sista månaden.

Resultatet från årets två stora mål:

* Tiden på Vättern blev 9:28 (målet var sub10 om jag körde i klunga), trots att jag endast körde i klunga halva rundan. Slitigt lopp, men med tanke på sluttiden så var det värt det (jag räknade ut att jag blev någonstans kring topp 110 av kvinnorna!).

* Lidingöloppet blev 2:54 (målet var 3:00-3.15 om jag höll mig skadefri), dessutom i ett tempo som var som ett ”långpass” i ansträngning och där jag orkade springa på i alla backarna hela vägen och löpa på utför. Underbar känsla under hela loppet! Extra nöjd med tanke på att jag aldrig hade sprungit längre än 13km innan den 30 juni!

Även om jag inte följde träningsprogrammet till punkt och pricka (trots allt blev det ganska få ST-pass, jag slarvade med backintervallerna och hälften av cyklingspassen blev som de blev eftersom jag körde med klubben fram till Vättern), så gav det mig en stadig grund att stå på, och en bra känsla för hur jag skulle anpassa träningen när det inte gick att få ihop det som jag ville.

Tack för de här månaderna, träningsprogrammet var nog årets bästa investering hittills!

Och för framtiden: gör ni program för triathlon? 🙂

( Aktivitus anmärkning:  Ja Ida, vi hjälper dig gärna med detta. Vi har en produkt som heter Triathlonpaket där det ingår laktat-test (uthållighetstest) på både löpband och testcykel samt mätning av maximal syreupptagningsförmåga för att bestämma rimliga mål, typ av träning samt potential. Ovanpå det ingår det ett personligt träningsprogram på 16 veckor där alla dina pass finns angivna i exakta termer så som tid, antal, puls, fart, watt eller vad som passar dina önskemål).

Vänligen Ida
idek

Joakim sprang Orust Tvärs

orust tvärs1Efter triathlonpremiären på Tjörn för två veckor sedan var det dags för nya utmaningar. Orust tvärs som gick förra helgen.

Det var mitt första terränglopp och dessutom den längsta sträcka som jag någonsin sprungit.

Jag försökte som vanligt att börja lugnt och hitta mitt eget tempo, det gick som vanligt, inte alls. Pulsen kom snabbt upp i 180 efter någon minut i den 1,4km långa backen i starten.
När det planat ut hittade jag till slut mitt eget tempo och kunde löpa mer kontrollerat. Snittpulsen hamnade till slut på 174bpm.

Första 7 km till första stämpling och vätskekontrollen gick förvånansvärt fort, blev lite överraskad när den dök upp.
Efter denna kontrollen blev det mer glest på stigarna. Ibland kom någon ikapp och sprang förbi och ibland kom jag ikapp en annan löpare.

Efter 20km började det bli lite jobbigt med trötta ben och lite seg i skallen. Jag följde en annan löpare och missade att kolla banmarkeringarna så vi sprang ett par hundra meter åt fel håll innan vi vände om och hittade rätt igen.

Jag kom i mål på 2:23:06 på en 18:e plats, riktigt nöjd med tiden då det jag inte hade en aning om hur kroppen skulle reagera på den långa sträckan och alla backar och terrängen.

Tack till Aktivitus för startplats! Fastnade för terränglöpning och kommer definitivt att planera in fler lopp.
Skön stämning runt loppet och många trevliga löpare och funktionärer.

Nu har jag kommit igång med ett nytt 16-veckors träningsprogram från Aktivitus och laddar närmast för Finalloppet innan den riktiga vinterträningen drar igång och nya mål 2014!

Joakim Skretting

 

 

 

Rapport från Orust Tvärs

Terränglopp med fokus på terräng; mycket upp och mkt ner med blandat underlag.
Var på plats vid målområdet i Svanesund vid tio tiden för upphämtning av nummerlapp, informationsmöte och sen gemensam busstransport till starten i Morlanda på Orust västra sida. Träffade där, mina för dagen klubbkompisar, Jens Lindblom och Joakim Skretting, vi bildade en skön trio med olika erfarenheter.

isaweb_w-10f6e85800

Loppet började med en uppförsbacke på 1,4 km, benen kändes tunga men så fort jag kommit upp gick det lättare. Benen rullade på över berget och in i skogen, solen gassade och luften stod still mellan träden. Fram till första depån vid 7 km gick loppet fint, försökte få i mig bra med vätska då detta måste ha varit septembers varmaste dag på flera år! Vidare mot vätskestation nr. 2 vid 13,5 km, där fyllde jag på mitt vätskebälte. Även om kroppen och knoppen var ganska trött så kändes det skönt att kunna räkna ner, nu var hälften gjort! Vidare mot nästa station var mitt mål och väl där tryckte jag i mig en liquid för att få extra energi då jag visste att strax efter, vid 17,5 km, väntade en lång och seg backe.

Untitled-3
Precis innan backen stod mamma och pappa och hejade, kändes skönt att få lite extra energi just där och kände att jag kunde springa en bra bit upp i backen innan jag började gå… för ja, jag gick! Tror att jag hade 1 person som lunkade förbi mig i backen, annars gick vi tillsammans, pratade lite om hur härlig banan var och vilket underbart med hemskt jobbigt väder osv. Kom upp för backen och vek av in i skogen, nu var benen trötta och jag kände mig helt slut. Hade svårt att få upp benen och snubblade till lite över rötterna. Tog min sista liquid och tömde mina vätskedepåer. Kände mig helt uttorkad men kom ikapp en kille i en uppförsbacke som jag fick ta lite vatten av och sen såg jag nästa vätskestation, 1 km tidigare än planerat. Fick fyllt på mina små flaskor och fick höra att det bara var 4 km kvar till mål, jag som trodde att det var 5 kvar! Satte fart mot mål och även om det gick otroligt segt så var jag lite lycklig över att ha ”tjänat 1 km”. Kom till slut fram till asfaltsväg och då visste jag att målet var nära…
I mål som 9.e dam på tiden 1,46,19, helt slut och illamående men lite lyckligare. 🙂

Untitled-2

Isabelle Larsson
Göteborg