Mont Ventoux

Up where we belong

Det började med ett besök på Teneriffa 2010 och en hyrd racercykel. Den som besökt ön vet att vägarna i princip bara går uppför, och vulkanen Teide verkar som en kraftfull magnet på alla cyklister. Bradley Wiggins lär t ex ha slipat formen just på dessa bergsvägar inför årets Tour de France.

Även jag närde Teidedrömmar, men med den form och matchvikt jag hade då var det bara att glömma. Vad jag minns kom jag inte högre än ca 600 m ö h, men det var något som sade klick. På dessa kanariska bergssluttningar föddes (den då ännu obesvarade) kärleken till bergsbestigning på cykel. Ett mål började formuleras i min utmattade hjärna: Jag skulle bestiga det kanske mest mytomspunna berget i cykelsportens historia. Mont Ventoux.

Två saker krävdes för att förverkliga drömmen: 1. Gå ner femton kilo. 2. Förbättra konditionen. Kraftigt. Punkt ett klarade jag genom ett års tillämpning av stenåldersdieten, punkt två genom Aktivitus försorg. Okej, och med en viss egen insats…

Den 5 juli i år tar jag så Ryanair från Säve till Marseille för att förverkliga drömmen. Ett rum är bokat i Carpentras och en cykel hyrd hos France Bike Rentals (www.francebikerentals.com). Tidigt på morgonen den 6 juli hämtar jag ut cykeln i Bédoin, en Trek Madone med Shimano 105 och tredelat vevparti. Vädret är perfekt, ca 20 grader varmt och vindstilla. Redan innan jag stoppat vattenflaskorna på plats är pulsen uppe nära anaerobisk tröskel bara av förväntningarna på denna klassiska backe.

(Cykelsporten är fantastisk. Om du är fotbollsintresserad, så kan du se dina idoler på TV. Men du kommer aldrig att få chansen att slå in en straff på Wembley. En cyklist, däremot, har möjligheten att köra i Merckx och Armstrongs fotspår. Samma asfalt. Samma luft. I princip samma utrustning.)

På La Route du Ventoux är man inte ensam. Det är ett internationellt kamratskap av cyklister, där belgare står för en oproportionerligt stor andel. Festligt med detta platta men komplett cykeltokiga land! Medelåldern är ganska hög, jag ser många gråhårsmän och -kvinnor, men alla åldrar är representerade. Inklusive skolbarn som eskorteras upp av sina föräldrar! (Jag tänker på mina Xboxspelande och chipsätande ungar, som det knappt går att få med sig på en sväng runt Slottsskogen. Tanken svindlar.) Det finns t o m de som springer uppför berget – en helt enastående prestation.

De första fem kilometerna genom vingårdar och små byar är relativt skonsamma, med en stigning på under fem procent. Just när jag börjar undra vad det är för svårt med det här, så svänger vägen in i skogen. En brutal uppförsbacke börjar. En mil med konstant stigning på mellan nio och tio procent. Inga hårnålskurvor. Ingen respit överhuvudtaget. Det är som att köra träningscykel i en timme med högsta möjliga motstånd.

Varje gång jag blir omkörd väcks impulsen att hänga på. Varje gång jag kör om någon kommer tanken på att rycka ordentligt.  Båda idéerna är lika felaktiga. Det här är ett race mot mig själv. Vad andra gör är totalt ointressant. (Just av den anledningen tror jag också det var rätt att göra detta ensam. Det är svårt att hitta någon som är i precis samma form och inte behöver varken vänta eller överanstränga sig.) Med jämna mellanrum står bilar parkerade. Ofta är det fruar som väntar med vatten och bananer, samt med kameran i högsta hugg för att föreviga gubbens bedrift.

Jag har ställt in min Garmin på att visa puls och höjd över havet. Det är höjdvinsten som är intressant, inte cyklad distans. Mot slutet av skogspartiet börjar negativa tankar komma. Kommer jag att klara det här? Eller slutar det i en snöplig DNF? Men till sist, på drygt 1400 meters höjd, dyker liftstationen Chalet Reynard upp. Här sjunker stigningen tillfälligt till 6-7%. Efter vad jag passerat känns det nästan som platt mark . Humöret börjar åter stiga. Nu ser jag tydligt väderobservatoriet på toppen. Jag har passerat trädgränsen och vägen är på båda sidor omgiven av grå, dammig kalksten. Stigningen tilltar igen. Benen har det tufft men hjärnan sänder nu positiva signaler: Det här klarar du, Nilson. Det kommer ytterligare några schackningsperioder. Jag blir till och med tvungen att stanna och pusta ut två gånger för att sänka pulsen något. Men jag förlåter mig själv. Jag är inte Eddy eller Lance.


Uppe på toppen blåser det en del och vindjackan åker på. Känslan av eufori är stark. Jag hade siktat på att klara uppfarten på två timmar, men blev tvungen att lägga på sjutton minuter extra. Vad f-n. Inte hela världen. Runt omkring står lika lättade och lyckliga cyklister. De har liksom jag en klassisk bergstopp i sin palmarès, plus vetskapen om att de nu kan ta sig tillbaka till Bédoin utan att behöva ta ett tramptag.

Tack Mattias för ditt bidrag till detta oförglömliga ögonblick. Det vete sjutton om det inte blir Teide nästa gång…

Anders Nilson

Annons

En tanke på “Mont Ventoux

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s