Race report Triathlon Ironman EM Frankfurt från Carl Brümmer Team Aktivitus Elit

Den 8 juli var det dags för min första start i en ”Ironman”. Distansen hade jag kört tre gånger tidigare i Kalmar, men nu var det alltså en tävling i Ironmanserien, med möjlighet att kvala in till Ironman på Hawaii. Just kvalmöjligheten var skälet till att jag var på plats, i kombination med att Frankfurt utgör EM, vilket ju skänker lite extra krydda åt eventet.

Uppladdningen hade tyvärr präglats av krasslighet. Samma dag som jag körde Göteborgs triathlon fick vi konstaterat att Vendla hade halsfluss, och jag hade redan innan Gbg känt mig halvkrasslig och tagit det lugnt. I takt med att Frankfurt närmade sig steg frustrationen eftersom det halsonda och mattheten inte ville ge med sig. Efter besök på vårdcentralen blev jag t o m skickad akut till Varberg för ordentlig utredning med bl a ultraljud för att utesluta hjärtmuskelinflammation mm. Det var en halvbra känsla att rullas runt i rullstol (jag fick INTE gå själv) en dryg vecka innan start i Frankfurt. Dessutom med ”Triathlon Väst ELIT” på ryggen :-) .

Den offentliga vården levererade ett förstklassigt omhändertagande, från första besöket på Onsala VC till dess att jag skrevs ut från Medicinavdelningen i Varberg – En riktigt stort Tack till er!

Diagnosen blev ”inget allvarligt kunde ses, utan det var troligen ett vanligt virus som var lite uthålligt…” Så åtminstone ett lugnande besked. Jag smög igång med lite småpass och ställde mentalt in mig på att det med 80% sannolikhet skulle bli start.

Till Frankfurt åkte jag så jag var på plats redan på torsdag eftermiddag. Tävlingsdagen var söndag. Det gav mig möjlighet att cykla några mil av cykelbanan på torsdagkvällen och sedan ägnade jag en stor del av fredagen åt att köra (bil alltså) nästan hela cykelsträckan. Det är en tvåvarvsbana som går genom ett antal samhällen och även centrala Frankfurt. Tre mer rejäla backar, samt ett par partier med kullersten bjuds det på, och det kändes bra att åtminstone ha sett de brantaste backarna och skarpaste kurvorna.

På lördagen var det dags för incheckning av cykel samt löp- och cykelutrustning. Det var nytt för mig att redan dagen innan lämna ifrån mig det som jag ville ha i både T1 och T2 (Växlingsområdena är helt separarerade i Frankfurt, drygt 10 km emellan). En fördel är helt klart att det inte kan bli så mycket cykelmek kvällen innan tävling. Jag passade på att provsimma i sjön när jag checkade in cykeln. Det var drygt 23 grader i vattnet och strålande sol, så vi som kom med våtdräkt på ner till stranden stack ut lite bland alla solbadadande lördagslediga Frankfurtbor.

På lördagen kom sedan Åsa ner. Hon hade överraskat mig när vi firade bröllopsdag; Hon hade bokat resa ner lördag, hem söndag samt hotell nära mitt, men inte samma för att inte störa uppladdningen. Snacka om att ha stöd hemifrån :-) . Hilde och Vendla höll ställningarna på hemmaplan.

Vi åt en härlig buffé på racehotellet, och sedan lyckades jag komma i säng relativt tidigt. Men jag tycker alltid det är jobbigt att stiga upp kl 04.00.

Tävlingsdagen:

Vi bussades ut till starten, och det var väl det enda som inte flöt som det skulle i arrangemanget. Turen tog över 40 min, varav vi stod en dryg kvart och väntade på att rulla in de sista 800 m. Stämningen blev smått irriterad i den överfulla bussen där kondensen rann längs fönsterrutorna. Det innebar att jag kom ca 20 senare än planerat till starten och uppvärmningen fick begränsas till insim i knappt tio minuter.

Jag startade med den tidiga startgruppen 06.45. Vi var ca 350 agegroupers som startade samtidigt med pro-fältet (ca 50 st). Det innebar en bra mycket mindre startgrupp än den drygt 2000 stora gruppen som startade kl 07.00.

Banan gick i två rundor med vändning uppe på land, den första ca 2,1 km och den andra ca 1,7 km. Min ambition var att simma på max 60 min. Jag kom iväg bra och efter första rundning en knapp km ut så hittade jag en lugn rytm. Jag hade Göran Hilmerssons ord som mantra:”De som simmar på 85% av förmågan får en bättre totaltid”.

Efter drygt halva första varvet kom jag ikapp en från proffsklungan med annan färg på badmössan. De hade startat en bit framför oss i AG, så jag tog det som ett gott tecken. Vid vändning uppe på land såg jag att jag gjort första varvet på ca 29 minuter. Detta var mycket bättre än jag räknat med, och det hjälpte mig att behålla den lugna simningen även under runda nr 2. Ut mot vändpunkten på runda nummer två hamnade mellan några som låg i samma fart, men där han till höger hade en frenetiskt frekevens och vevade friskt åt alla håll, så jag backade tillbaka efter ett par rejäla smällar. Glasögonen hamnade lite snett, men höll tätt, så resten av simningen hölls kontrollerad. Uppe ur vattnet kunde jag konstatera att jag simmat på drygt 54 minuter – ett rejält PB trots haltande uppladdning inte minst avseende simning. Jag tackar min nya Sailfish One från Triathleten för det resultatet, det verkar vara en våtdräkt som faktisk gör mig snabbare.

Det var en smakstart på dagen och jag fick även en bra växling till cykelmomentet. Cykelbanan började med ca 10 km motorled med rejäl medvind. Alla vägar vi cyklade på var helt avstängda – något som förstås känns väldigt tryggt. Eftersom jag varit krasslig hade Mattias på Aktivitus kört ett test på mig i början på veckan och konstaterat att formen var sämre än i våras, så jag planen var att hålla koll på watten och ta det lite lugnt. Men det är svårt med den cykel jag har – Cykeln känns som en tävlingshäst som älskar att tävla.

Den första timmens cykling gick väldigt lätt, men kanske var jag för försiktig i de två stigningarna vid 25 och 35 km. Efter dessa hamnade jag helt själv efter att ha släppt den radda av cyklister som jag tidigare legat i. Efter en dryg timme kom regnet och då kom det rejält med regn. De följande två timmarna präglades av störtregn och kraftiga vindar. Inte minst inne i centrum var det emellanåt ganska svårmanövererat med kastvindar mellan kvarteren. Asfalten blev hal och bakhjulet släppte i några kurvor och även i stigningar med kullerstenspartier. En utförslöpa avslutades med en viadukt och skarp högersväng, och där fick jag stopp på ekipaget ganska exakt 10 cm från de uppställda höbalarna med publikovationer som belöning :-0.

I en lägre utförslöpa slutade jag trampa vid 45 km/h och hojjen rullade upp i nästan 70 km/h utan att jag trampade. Med det regn och den vind som rådde, så var det nog tävlingens mest ”spännande” moment för min del. Just då var jag ganska glad att jag låg helt själv.

Med ca en timme kvar att cykla upphörde regnet och solen kom fram. Det blev genast rejält varmt och ångan steg från de regnvåta vägarna – riktigt tjusigt. Men då började jag också bli lite seg i benen och jag lyckades inte hålla riktigt det tempo som jag haft tidigare. Inga stora skillnader, men jag märkte att jag inte hade samma tryck i pedalerna. Samtidigt ville jag inte pressa på eftersom jag ville få till löpningen. Sista kvarten in mot T2 är svagt utför inne i stan och jag passade på att dricka det sista och ta ytterligare någon gel inför löpningen.

T2 var en rolig erfarenhet – vid dismount line står en funktionär och tar emot cykeln, medan en annan sprang med mig till min påse och t o m in i ombytestältet där hon hjälpte mig ta fram allt ur påsen. Bytet gick snabbt och jag skuttade ut för att springa. Nu var solen på riktigt gott humör och närmast stekte.

Löpningen går i fyra varv längs floden Main. Det är gott om publik och bra vätskestationen varannan km med vatten, sprotdryck, gel, salt, vattensvampar och is. Redan från start började jag dricka på varje station och det var nog helt rätt. Första knappa milen gick lekande lätt fast jag försökte hålla igen. Tempot låg runt 4 min/km, vilket var lite väl fort, men jag kunde ju inte gärna stanna. Sedan blev det tyngre och sekunderna tickade iväg. Åsa coachade mig vid varje varvning och tog sig över till andra sidan så vi även sågs vid passering ca 4 km in på varje varv. Jacob satt hemma i Fjärås och försökte följa splittider som Åsa sedan kunde ropa till mig. Tyvärr haltade tekniken lite, så uppgifterna varierade – men de kunde ge mig så pass underlag att jag förstod att jag rimligen skulle klara av kvalet.

Jag fortsatte dricka vatten vid varje kontroll och tog gel regelbundet. Is stoppade jag både innanför tröjan och i kepsen – skönt!

Jag märkte att tempot sjönk och så även pulsen, så jag låg inte på max, men ändå kände jag mig trött. Mentalt höll jag fokus på en km i taget, men jag måste erkänna att jag under löpningen också tänkte på att ett marathon är ganska långt.

När jag gick igenom sista varvning med en mil kvar fick jag info från Åsa att det är väldigt tight både framför och bakom. Hon avslutade med en bra uppmuntran: ”Spring nu, vi vill till Hawaii!”

Det hjälpte till för att få fokus och jag hittade tillbaka till ett tempo runt 4.20 under så gott som hela den återstående milen. Målgången i Frankfurt är suveränt med fulla läktare på båda sidorna om den långa röda mattan. Musik och publikens jubel ger en härlig atmosfär och jag hoppade (sic!) i mål på tiden 9.14.16

Jag förstod att det gått bra även placeringsmässigt då jag blev intervjuad i målfållan, men hade ingen uppfattning om hur bra. Dock kände jag mig rätt säker på att ha fixat min målsättning att kvala till VM.

Senare visade det sig att jag kom fyra i klassen, med 11 sek upp till pallplats. Det innebar att jag även nått mitt mer stretchade mål – att vara topp fem i AG på EM. En målsättning som jag inte vågat tro på efter sjukperioden. Både tvåan och trean i min klass startade i gruppen 07.00, så vi låg inte alls nära varandra under loppet, och kanske har trean haft mina splits att gå på, så om jag varit 12 sekunder snabbare hade han kanske slagit mig ändå. Så jag ser det bara positivt att jag var så nära tredjeplatsen.

Efter målgång lotsades var och en till Athletes Garden, med varma duschar, massage och gott om mat och dryck. När jag insåg hur fullt det senare blev där var jag rätt nöjd att jag lyckats pinna på så bra under dagen :-) .

Även om triathlon är en individuell sport, så är det tveklöst så att den framgång jag upplever att jag hade i Frankfurt uppnått tack vare många andra. Jag vill nämna några

Simning – Tack till:

Göran Hilmersson för mental coaching både när jag var krasslig och med bra mantra till simningen.
Henrik på Triathleten – Som fixade fram en suverän våtdräkt och dessutom fick fram ett Rebel Swimskin när det såg ut att bli simning utan våtdräkt. Strålande service.

Cykel – Tack till:

Cyclecomponents – Min QR Illicito (”Gold Edition”) är en helt enkelt en suverän triathloncykel.
Aktivitus – Tack Mattias, era tester gör att jag vet hur jag skall köra.

Löpning – Tack till:

Åsa – som tar dig hela vägen till Frankfurt för att se mig tävla och coacha mig längs banan. Gissningsvis ser du mig totalt mindre än fem minuter under drygt nio timmars tävlande, men när vi ses får jag alltid kraft.
Tack också till Jacob som försåg Åsa med data, och till Hilde och Vendla som släppte iväg både Åsa och mig och tog hand om sig själva.

Jag är väldigt glad att ha nått båda målnivåerna i Frankfurt. Resans känslomässigt starkaste ögonblick kom dock inte i samband med tävlingen, utan under hemresan. Strax efter att jag passerat Öresundsbron ringer mobilen. När displayen visar Göran Hilmersson drar jag djup efter andan och svarar. Och det är verkligen Göran. Som ringer för att gratulera till Frankfurtresultatet. För er som inte känner till det så råkade Göran ut för en våldsamt otäck olycka på tempopasset häromveckan. En bilist svängde vänster precis framför den grupp som Göran låg först i. Kollisionen blev våldsam och Göran har legat nersövd i flera dagar och opererats för ett otal frakturer. Och nu ringde han. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Nu stundar SM på Olympisk distans i Arvika på söndag, och sedan siktar jag in mig på SM på Tjörn innan fokus blir Hawaii.

Den knappa marginalen till tredjeplatsen gav härlig inspiration – jag har därför anmält mig till Frankfurt IM EM 2013 – med målet att ta en pallplats ;-)