Passo dello Stelvio

”Skall ni cykla Mortirolo?” frågar Nicola.

I den meningen finns möjlighet att lägga betoningen på olika ord. Nicola betonar ”ni”.

”Och Stelvio”, säger jag stolt.

Han granskar oss lika kritiskt som en furir sina värnpliktiga.

”Kom ihåg att Mortirolo är det tuffaste bergspasset i Italien. Stelvio är långt. Men Mortirolo är… molto difficile.”

Klockan är halv ett på natten den 20 juni 2013. Gino och Pierre och jag, grannar och cykelkompisar från Änggården, har just anlänt till Hotell Baita dei Pini i Bormio. Där tjänstgör Nicola som både nattportier, servitör och kassör. Som John Cleese i Fawlty Towers, fast betydligt mer elegant och kompetent.

Egentligen borde vi ha anlänt mycket tidigare, men en nyckfull GPS har sänt oss vägen över Passo di Gavia. Jag skall inte gå in på den skräckupplevelsen närmare. Låt mig bara konstatera att vägen är så smal att om vi hade mött en buss, så hade vi fått backa ungefär en mil.

Stelvio 1Nästa morgon skiner solen över den gnistrande snön på alptopparna och de stillastående liftarna i dalen. På gatorna cirkulerar fler racercyklar än bilar. Knattret från frihjul är lika dominerande som cikadornas sång på Kreta. Med ledning av texten på tröjorna och det gutturala tungomålet kan en häpnadsväckande stor andel av cyklisterna identifieras som flamländare. Finns det någon nation som är mer cykelgalen?

Stärkta av en underbar frukost bestående av dubbla espresso, fyllda croissanter och apfelstrudlar infinner vi oss på Bormio Ski & Bike, där Gino har bokat hyrcyklar i förväg. Skyltfönstret är fullt med delikatesser som gör att vi måste torka dreglet från munnen – en Colnago, en De Rosa, en Trek Gary Fisher…

Även de cyklar som Danilo, vår lika sympatiske som kunnige mekaniker, förser oss med, är långt bättre än våra egna. På min Corratec har det största drevet så många kuggar att det verkar osannolikt att kedjan skall klara av att klättra upp och lägga sig på dem. Pierres Specialized och Ginos Dedacciai går att lyfta med lillfingret, så kolfiberstinna att de inte hade orsakat minsta pip från metalldetektorn på Landvetter.

”Vart har ni tänkt er idag?” frågar Danilo.

”Stelvio”, svarar jag och försöker se oberörd ut.

Bravo”, säger Danilo. ”Det kommer att ta mellan två och två en halv timme, depending on your legs.  Kom ihåg att de första fem kilometerna och de sista tre är de tuffaste. Och så en bit på mitten, också.”

Jag vet att den totala distansen är tjugoen kilometer. Enligt Danilo är alltså närmare hälften av dem ”de tuffaste”. Med en känsla av att jag kommer att få lida av den sista biten apfelstrudel knäpper jag på min Garmin och följer Gino och Pierre ut på Via Stelvio.

Vi är ganska olika klädda. Pierre är fortfarande kvar i förnekelsefasen, där särskilt hans röda fotbollsstrumpor är ett stort och kanske medvetet avsteg från landsvägsetikett. (Det bästa med dessa strumpor är att de är synliga på en kilometers håll, varför man lätt identifierar honom även på långt avstånd.) Min amatörpsykologiska teori är att han med sin klädsel vill markera att han tränat mindre cykel än oss andra, och därigenom vara mer skyddad mot hån vid ett eventuellt misslyckande. Hans yrke kan förstås också spela in, eftersom Pierre jobbar inom modebranschen.

Gino överdriver åt andra hållet. Är man född i Italien, så är man. Varje detalj från glasögon till handskar är genomtänkt. Okej, jag är också ganska välkittad. Jag medger det. Jag har matchande bib-shorts och tröja från Sportful och likadana vita Oakley-glasögon som Gino. Vi har köpt dem på samma rea på XXL.

Stelvio 6Det är ingen officiellt utlyst tävling vi deltar i, men Stelvios rykte och ärorika historia lockar hundratals, kanske tusentals cyklister att cykla i Coppis hjulspår varje sommardag. Man startar på 1225 meters höjd i Bormio och avverkar 1533 höjdmeter upp till passet. Medelstigningen är 7,3 %. Trafiken är inte avstängd, men det finns snabbare och bättre passager för bilar, så det är cyklar och motorcyklar som regerar här.

Att hålla ihop en grupp är inte lätt i en så extrem backe som Stelvio. Pierre känner sig stark i början och hänger på en grupp flamländare i en fart som jag misstänker är för hög. Jag avstår från att hänga på, nöjd med att få mala på i ett konstant tempo. Gino, som är mest vältränad av oss, har också ett så gott hjärta att han inte klarar av tanken att någon i gänget blir lämnad efter. Därför åker han hela tiden fram och tillbaka mellan mig och Pierre i ruscher som skulle fått Contador att smacka uppskattande med läpparna, spridande uppmuntrande tillrop på svensk-italienska i fåfänga försök att hålla ihop gruppen.

Forza Anders! Pierre – tutto bene?”

De första fem kilometerna är lika tuffa som Danilo hade förutspått. Men våra ben är fortfarande fräscha och vi njuter av friheten, luften och landskapet. Vi passerar några tunnlar som ger tillfällig respit från solskenet. Det är rejält mörkt därinne, det droppar vatten från taket och GPS:en protesterar med ilskna pip när den tappar kontakt med sina satelliter.

Stelvio 5Den tuffa biten ”på mitten” kommer efter cirka en mil – ett avsnitt på kanske hundra meter med fjorton procents stigning. Fjorton procent? Svetten droppar från pannan som om någon står och häller vatten över huvudet. Jag är nere på lägsta växeln, med det absurt stora drevet, och kan ändå inte hålla högre kadens än vad – trettio? Hastigheten är nere på mellan fem och sex kilometer i timmen, det hade gått lika fort att promenera. Pulsen närmar sig all-time high och det är nära att jag gör det otänkbara och stiger av sadeln. Som tur är kan jag fokusera blicken på en hårnålskurva längre upp och övertala kroppen att kämpa på.

Det finns 48 hårnålskurvor, tornanti, på vägen upp till Stelvio, och de är samtliga numrerade. Det känns bra att kunna bocka av dem en efter en. Varje hårnålskurva ger också andrum från den brutala stigningen, och har man tur kan man få en pust medvind som ytterligare moralboost. Det slår mig att ”Team Tornanti” skulle vara ett bra namn på vår cykelklubb. Jag måste komma ihåg att föreslå det.

Vi börjar möta cyklister som är på väg ner. Det går lätt att skilja veteranerna, som obesvärat viker ner sina cyklar i kurvorna i hastigheter runt sjuttio km/h, från de skräckslagna nybörjarna, som bromsar sig ner med vita knogar och rykande fälgar.

Det är svårt att tänka sig ett vackrare landskap. Härdiga fjällblommor kämpar sig upp genom envisa snöfläckar och ljudet från kornas bjällror blandas med smältvatten­forsarnas brus. Vid ett litet kapell fyller vi på våra tomma flaskor med lika iskallt som kristallklart källvatten. Helt osökt fylls mitt huvud av musiken från Sound of Music. Edelweiss, edelweiss, bless my homeland forever… Ja, och förstås: Climb every mountain…

STELVIO 2Vi är uppe på över tvåtusenfemhundra meters höjd nu, och det är i princip bara de där sista tre kilometerna kvar, de som Danilo har varnat för. Skidhotellen uppe på toppen går att se tydligt, nära men smärtsamt långt borta. Ser man åt andra hållet, ner i dalen, är det närmast omöjligt att längre urskilja husen i Bormio. Det är som att kisa ut genom ett flygplansfönster.

Luften måste vara tunnare häruppe än nere i dalen, men jag känner inte direkt av det. Visst har lungorna syrebrist, men inte mer än vanligt vid hårdträning. Pierre har halkat efter något nu, och Gino gör ett otroligt jobb som hjälpryttare för att dra honom uppför backen. Jag ligger kanske hundra meter före och kan för ett ögonblick föreställa mig känslan av att nå toppen först. Inte så att jag funderar på vilken segergest jag skall göra. Men det är klart att rangordningen på den här cyklingen kommer att bli en inofficiell hierarki under framtida träningsturer i Änggårdsbergen och Benarebybacken.

Ungefär vid skylten för två kilometer kvar kommer Gino obarmhärtigt ikapp. Jag kunde väl tro det, att han inte skulle låta mig segra. För varje tramptag vinner han någon centimeter och segar sig förbi. Lutningen är nu mellan tio och tretton procent, och det är bara vetskapen om att plågan snart är slut som gör att jag orkar ta nästa tramptag, och nästa.

När det är en kilometer kvar dyker det upp distansskyltar var hundrade meter, och med femhundra meter kvar – var femtionde. Upploppet är rakt, och jag kan se jublande och avslappnande cyklister framför mig, men jag kan inte ta ut någonting i förskott. Det är det segaste upplopp jag någonsin varit med om.

Jag passerar mållinjen och blir omklappad av Gino. Det har tagit två timmar och femton minuter. Danilos bedömning av vår kapacitet var alltså minst sagt säker. Känslan av eufori är enorm. Vi hinner ta några kort på varandra innan Pierre dyker upp, vinglande fram och tillbaka som en maratonlöpare med värmeslag. Han har gett precis allt, och berättar att han fått leda cykeln några gånger under den kilometern. Då skall man komma ihåg att hans huvudsakliga uppladdning för den här insatsen har varit squashträning, och att han knappt suttit på en cykel tidigare i år.

Stelvio 3”Vi måste fira detta”, säger Gino. ”Titta – däruppe ligger ett ställe som ser bello ut.”

Vi följer riktningen av hans pekfinger och ser ett café som ligger ett par hundra meter längre bort, och betydligt högre än passets topp. Långsamt inser vi att Gino menar att vi skall sätta oss på cyklarna igen, och kämpa oss ännu högre på värkande ben. Och det är ett råd från vår guide som vi inte tänker följa.

”Gubben”, säger Pierre. ”Det kan du fetglömma.”

Vi har nu nerfarten framför oss, tjugoen kilometer utan att behöva ta ett enda tramptag. Samt, två dagar senare, deltagandet i Granfondo Internazionale Giordana i Aprica. Där vi skall bestiga Mortirolo tillsammans med ett par tusen andra cyklister.

Men det är en annan blogg.

Stelvio 4

Annons

En tanke på “Passo dello Stelvio

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s