Trans Scania 2013.

Efter min bittra sorti ut ur Thames Ring i början av juli så funderade jag mycket över vad som gick fel och vad jag inte gjorde rätt. Det jag var orolig för under Thames Ring, mina fötter och mina ben, var det som fungerade bäst. När jag klev av Thames Ring efter drygt 150km var fötterna näst intill oberörda. Benen var fortfarande pigga och redan dagen efter kunde jag utan större problem jogga 10km, dagen därefter ca 20km. Det var det som jag trodde var min styrka och som jag därför inte fokuserade på så mycket som blev mitt fall, huvudet! När sömnbristen satte in under natten ökade stressen och motivationen minskade. Jag missuppfattade en så kallad reptid och blev mer stressad. När jag sedan tog mig framåt allt långsammare och ideligen föll i sömn, med risk för att falla i kanalen, tog det till sist mentalt stop.

Jag gav upp!

Thames Ring är över för min del ;(

 

Med ett stukat självförtroende satte jag mig ner och utvärderade vad som hade hänt. En slutsatts som jag drog var att om jag skall starta i en sådan extremt lång nonstop tävling som Thames Ring är (440km) så måste jag ha minst tre framgångsrika tävlingar som är längre än 160 km (den längsta distans jag sprungit nonstop).  Men jag behövde även ganska snart ett långlopp för att återfå löpar-självförtroendet och den tävlingen behövde vara på 160km eller mer. Så var hittar jag en sådan tävling? Jag funderade på om GAX (160km runt Österlen) fortfarande arrangerads och i mitt sökande efter detta så dök Trans Scania upp. GAX och Trans Scania är grundade av samma arrangör. Jag är inte så road av att springa ett ultralopp flera gånger (jag sprang GAX 2009) så jag började söka info om Trans Scania och om det överhuvudtaget arrangerades fortfarande. Det var inte helt lätt att få tag på aktuell information men efter lite mailande och sms:ande så hade jag fått den information jag behövde och mindre än tre veckor innan start var jag anmäld.

Uppladdningen införloppet hade ingen särskild struktur utan sommaren rullade på som vanligt med i stort sätt daglig löpning var helst jag befann mig. Det var storskillnad jämfört med förberedelserna inför Thames Ring. Inställningen denna gång var mer att det får gå som det går.

1. Trans Scania är Sveriges längsta lopp och det är ett terränglopp där den tävlande står för egen support eller är självförsörjande. Trans Scania har arrangerats årligen sedan 2010 och haft lite olika sträckningar. Men grundidén har varit den samma, korsa Skåne från väst till öst och tillbaka. Loppet är extremt ”low key”. Inga banderoller, inga sponsorer, ingen publik, inga chekpoints, i stort sett ingenting alls förutom näst intill omänskligt lång löpning.

Översikt, Trans Scania 2013.

 

Sviten på Bjärredstrand.

Jag åkte ner kvällen innan start till Bjärred där jag slog upp mitt lilla ”tält” vid stranden. Promenerade runt lite på långabryggan, åt en pizza och kröp sedan ner i min sovsäck för att få den sista sömnen på länge.  Tidig morgon med tillagning av frukost och morgon toalett på den offentliga inrättningen vid stranden.

Starten skulle gå kl 08:00 längst ut på Långabryggan, ca 500m lång pir ut i Öresund.  Sju hugade ultralöpare slöt upp vid starten i ett regnigt och disigt Bjärred. Startskottet gick och jösses vad långsamt det gick. Mitt tålamod räckte i ca 10m sen var jag tvungen att springa i mitt tempo vilket innebar att jag drog ifrån med marginal redan på bryggan. Jag lade mig på 55min/mil tempo och min plan var enkel. Jag springer som det känns bra för kroppen. Springa fort när den vill det, springa långsamt när den vill det, gå eller sitta och vila när kroppen så önskar.

På väg ut till startplatsen

 

Strax utanför Lund cyklade arrangören Pär Sikö ikapp mig och frågade om jag hade tänkt att hålla ett så högt tempo? Jag svarade att jag kör så länge det funkar men att det är ett långt lopp och väldigt mycket kan hända. Pär var bekymrad över att jag skulle gå i mål redan på lördag och eftersom han inte planerat med att någon skulle göra det var han tvungen att ordna fram någon som kunde ta emot mig vid målet. Jag sa till Pär att jag har en förhoppning på att köra Trans Scania på mellan 35 och 40 timmar men att som jag tidigare nämnt. -Det är ett mycket långt lopp och väldigt mycket kan hända.

Vid Skryllegården (ca 24km) gick banan in på Skåneleden som härifrån skulle den orangea markeringen följas ända framtill vändpunkten vid Haväng. Nu blev det i stort sett bara terräng löpning och jag började mentalt ladda för banan första stor utmaning, Romeleklint (ca 40km). Romeleklint var banans mest kuperade sträcka med, vad jag tror, banans högsta punkt. Efter att jag passerat den hoppades jag på att jag inte skulle behöva passera den i mörker på tillbakavägen.

Löpningen flöt på bra och vid Blentarp (ca 58km) stannade jag och åt en Hamburgertallrik på det lokala haket samt provianterade på Tempo med energi dryck, godis och gifflar. Det jag inte stoppade i mig gömde jag vid Blentarps kyrka för att kunna plocka upp det på tillbaka vägen.

Dropbag gömman!

På väg fram till dropbag-gömman njöt jag av en glass som jag köpte vid Sövdebadet. Gömman hittades lätt och vad jag kunde förstå var jag den förste där, eftersom ingenting såg rört ut. Jag bytte mina kläder, smorde fötterna bytte till löparväst istf löparbälte, fyllde på med bar och gels. Sen bar det av igen och det skulle nu vara nästa 130km innan jag kom tillbaka till dropbagen!

Strax efter dropbag gömman kom jag in på den delen av Skåneleden som jag sprang när jag genomförde GAX (Österlen-runt) 2009. Så detta var terräng som jag kände igen.  Bland annat innebar detta att jag hade koll på en del ställen där jag kunde få tag på vatten, dygnet runt. Det kändes tryggt. Tempot var nu betydligt beskedligare och löpningen varvades allt mer med gång.

Ca en mil från Lövestad (ca90km) tittade jag på klockan och den hade passerat 19:00. ICA i Lövestad stänger 20:00 och det skulle vara det sista stället att proviantera på inför natten och morgonen. Jag fick väldigt brått och kom åter upp i 55min/mil tempo. Med 5minuters marginal klev jag in på ICA. Jag försåg mig snabbt med kvällsmat och frukost. Men när jag skulle betala upptäckte jag att jag inte packat över mina kontanter, kreditkort och ID-kort från löparbältet utan dessa låg kvar i dropbagen. Åse på ICA visade sig var snällheten själv och utan att blinka så sa hon att det där kan vi ta senare och gav mig en lapp med kontonummer m.m. Jag blir så himla glad när jag träffar genuint vänliga och omtänksamma människor. Så med en halvfull ICA-kasse gömde jag min frukostmat i Lövestad för att sedan bege mig över gatan till den lokala pizzerian. Här hade inte ägaren riktigt lika stor tillit till mig. Han sa blankt nej till att handla på krita men efter viss tvekan så bestämde han sig för att fråga den som verkligen bestämmer, hans fru!

Hon tittade på mig och sa

– Det går bra! Han ser ju så snäll ut!

Jag lyxade till det med en Hawaii-pizza och ett par koppar kaffe. Sen bar det ut i skymningen mot det som brukar vara min största utmaning, natten. På väg mot Andrarum passerade jag ett parti med mycket teknisk terräng och, vilket jag upptäckte på vägen tillbaks, ilskna kreatur. I Andraum (ca 105km) skulle det finnas en stuga som jag trodde vi skulle ha tillgång till. Något som visade sig vara fel. Det var en kaffestuga som var öppet dagtid och innan jag förstod detta hade jag knackat på några stugor och vänligt men bestämt blivit avvisad. Jag undrar vad de tänkte när en löddrig löpare knackar på sent på kvällen och förväntar sig få komma in J.

Nu var det kolmörkt och jag började få problem med att hålla mig vaken. Med mesta dels gång tog jag mig fram till Brösarp (ca 120km) och började få vittring på havet. Jag anlände till Haväng (125km) och havet efter drygt 18 timmar. Sakta gick jag ner för till havet över den mjuka sanden och väl där så dopade jag min hand i Hanöbuktens bräckta vatten. Jag tog en bild och vänd sen för att ta mig tillbaks till västsidan av Skåne. Fast innan jag gjorde det så lade jag mig och sov en timme på parkeringen vid Havängsvandrarhem. Det var fortfarande mörkt när jag började gå i västligriktning och strax mötte jag en löpare, Magnus Hjelmer. Vi pratade en stund och han sa att behövde sova ett par timmar. Min tanke var när vi skiljdes var – Jösses han är bara 30 min efter mig, undra när han kommer att passera mig.

Om man är snabb får man se Hanöbukten i mörker.

 

Om man tar det lite lugnare så ser Hanöbukten så här vacker ut
(foto Peter Bengtsson)

Inte långt efter att jag och Magnus mötts så dök ytterligare två löpare upp, Henrik Kockum och Peter Bengtson. Henrik och Peter önskade mig lycka till och i förskott grattade mig till seger!  Min känsla var totalt det motsatta. Inom de närmsta 12-15 timmarna kommer de sakta, sakta att passera mig, tänkte jag. Jag var dock inte så brydd över detta. Placeringen i tävlingen var inte av intresse utan det som var fokus var att överhuvudtaget lyckas ta mig i mål.

När jag på passerade det tekniskt svår området mellan Andrarum (ca 135km) och Lövestad (ca 145km) såg jag det jag missat när jag passerad i mörkret under natten. Kor, tjurar och ungtjurar. Eftersom kreaturen stod mitt på Skåneleden, gick jag lugnt och still i en stor halvcirkel runt hjorden. Men plötsligt började en ungtjur sätta fart mot mig. Jag tog längre steg oftare och detta triggade igång de övriga djuren och innan jag visste ordet av hade jag 20-30 kreatur galopperande rakt mot mig. Den korta sträckan i hagen blev tävlings överlägset snabbaste sträcka. Jag har ingen aning hur min slitna ben plötsligt kunde utveckla rena sprinterben. Med bara någon meter tillgodo lyckades jag ta mig ur hagen och ful med adrenalin skällde jag ut kreaturen, gav dom fingret och fortsatte mot min gömda frukost i Lövestad. Strax efter kl 9 tryckte jag i mig min frukost som jag lirkat fram ifrån min matgömma i centrala Lövestad.

Jag hade fortsatta problem med att hålla mig vaken och det var ett bekymmer. Vid Lövestad kyrka lade jag mig på en grässlänt för att sova, sova så länge jag behövde! Så blev det inte! Något annat bestämde hur länge jag kunde ligga där och sova. Rödmyror!  Jag hade lagt mig ovan på ett pissmyre bo och det som började som ett lite stick vid knät som jag trodde var ett vasst gräs eller ett barr övergick snart i vilt fäktande och borstande när den sidan av min kropp som legat mot marken var täckt i små illasinnade rödmyror som tuggade på allt exponerat skinn, de kom över.  Så upp och iväg igen! Nu fick jag en period med mycket bra flyt. Jag har inte koll på tempot men så här i efterhand så tror jag att jag låg på mellan 60 och 65 min/mil. Snart närmade jag mig mitt eget distans pers på 100miles (drygt 160km). Så nu var det dags att ge sig in i min personliga twilightzone. Allt efter detta skulle vara helt okänd ”mark” för mig. Flytet höll i sig ända till dropbagen utanför Sövde (ca190km).  Nya fräscha kläder på, nya nävar med vaselin på utsatta ställen på kroppen. Mer Gel och bars lastades i löparvästen. Och ca 30 min senare var jag på väg igen. Jag hade alltså minst 30 min försprång, om inte någon passerat mig när jag legat och sovit eller när jag satt och åt frukost.

Nästa mål var Blentarp (ca198km) där jag hade en matgömma men där det också fanns ett gatukök! På vägen till Blentarp började det bli tungt och väl i Blentarp var jag mycket låg. Jag åt inget av min mat i matgömman och den hamburgertallrik jag beställt, åt jag knappt halva. Jag lämnade maten (och lite till skulle det visa sig senare) och fortsatte mot Lund. Nu var jag riktigt låg, illamående och bitvis mycket förvirrad. Jag ringde min flickvän och fick en massa motivations boost av henne men det hjälpte inte mot mitt förvirrade tillstånd och jag börja se suddigt. Jag hade stundtals svårt att hitta på en spikrak välmarkerad vandringsled.  Jag började även misströsta att jag kanske skulle få ta Romeleklint (ca 220km) i mörker. Något som jag inte alls såg framemot. I Blentarp hade jag fått beskedet att jag ledde loppet men det framkallade bara en stress över de löpare som låg bakom mig och som troligtvis snart skulle passera mig, åtminstone om det dåliga tillstånd jag nu var i skulle hålla i sig.

Före!

Efter 200km.

 

Nu fick jag börja gräva djupt efter motivation! Jag gladdes över att varje steg jag tog var ett nytt personligt distansrekord, Jag kortade ner kartan och satte mål som låg några kilometrar bort och där gav jag mig en klapp på axel och satte ett nytt mål. Målet låg fortfarande flera timmar bort och kändes utom räckhåll.  Solen började går ner, men jag hade som tur var hunnit passera Romeleklint i dagsljus, när jag återigen kom in i skogen öster om Skryllegård. I skenet av min pannlampa ringde jag Martin Gunnarson, som fått uppdraget av Pär Sikö att ansvara för motagandet vid målet, när jag kom fram till Skryllegård (ca 235km). Martin frågade hur långtid jag trodde det kunde ta för mig till målet. – 1.5 eller 2.5 eller 3,5 timmar blev mitt svar.

Pendlingarna mellan mina ”highs” och ”lows” var nu mycket häftiga. Förbi Rögle sportfiskesjöar gick det hur fort som helst för att bara minutrar senare knappt orka ta mig framåt. Vid vindkraftverket på Hardeberga kunde jag i mörkret se det upplysta Lund där målet fanns på Spolegatan 7. Nu började känslan av att jag skulle klara av det infinna sig. Denna känsla brukar vara snudd på euforisk men denna gång var det inte alls så. Det var en känsla av längtan, längtan att misären skulle ta slut! Trots att Martin sagt att jag med stor marginal leder loppet, så kunde jag inte slappna av. Med jämna mellanrum stannade jag och tittade bakåt för att se när nästa löpares pannlamps-sken skulle dyka upp.

I utkanten av Lunds bebyggelse följde jag en extremt lång (upplevde jag det som) raksträcka in mot centrala Lund.  Sista biten mot målet orienterande med en karta med gatunamn, tyvärr kunde jag inte läsa gatunamnen eftersom jag fortfarande såg suddigt.  Men det gick bra ändå och plötsligt så vänder jag in på Spolegatan och där möts jag av Martin och en kamrat till honom. Ingen publik, inget målskynke, ingen medalj, bara ett par leenden, och ett stort grattis till segern i Trans Scania 2013.

MÅL!

Min känsla var –Skönt att eländet är över! Nu vill jag duscha!

Jag gick i mål strax efter kl 23 och klarade av de 250 kilometrarna på tiden 39 timmar och 9 minuter. Min stress över att bli omsprungen visade sig vara obefogad som ni kan se i resultatlisten här nedan.

1. Rikard Hallgren 39.09
2. Magnus Hjelmner 45.01
3. Henrik Kockum 48.09
4. Peter Bengtsson 54.04
5. Thomas Alm 56.06
6. Stefan Olsson DNF
7. Zingo Andersen DNF

Efter målgång guidade Martin, med kumpan, mig till ett närliggande hotell där en dusch och en säng följt av en hotellfrukost skulle avnjutas. Trodde jag.  När jag skulle betala för rummet upptäcker jag att jag saknar mina kontanter mitt kreditkort och mitt ID. De hade blivit kvar på Gatuköket i Blentarp när jag tidigare underdagen i svårt förvirat tillstånd lämnat stället. Men tack och lov fanns Martin med och utan att blinka så läggar han ut för mitt rum. Förutom själva löpningen så kommer det bestående minnet av Trans Scania, vara alla snälla, förstående och tillmötesgående människor jag träffat längs vägen.

Summa summarum  så överträffade min prestation allt jag hoppats på även om jag innan loppet kände att jag var stark. Jag hade inte bara slagit en massa personligarekord. Jag hade även vunnit Sveriges längst Lopp men framför allt hade åter fått min löparsjälvförtroende.

Nu gäller det att skifta fokus och blicka framåt. I dagarna bokar jag min resa till ön Reunion där jag, i oktober, ska ta mig ann det respektingivande loppet Le Diagonal des Fous (http://www.grandraid-reunion.com/?lang=en) 150-170km bergslöpning med ca 10000 meters stigning, i sagolikt vacker natur.

(Foto Jean-Pierre Vidot)

/ Rikard

 

 

Annons