La Diagonal des Fous 2013! När magi, galenskap och löpning blir ett.

Bara några dagar efter att jag genomfört Trans Scania (ca 250km) började jag blicka framåt mot en av årets absoluta höjdpunkter vad gäller löpning. Ett lopp som i många år har stått på min ”Att göra”-lista. La Diagonal des Fous (LDdF) -Dårarnas diagonal!

Cirque Cilaos

Nyfikenheten på loppet har som sagt funnits där länge och det blev än mer intressant när Killan Jornet, flerfaldig vinnare av bland annat LDdF, rankade loppet svårighetsgrad till en 5:a på en 5-gradigskala. Att jämföra med det betydligt mer kända Ultra Trail du Mont Blanc (165km bergslöpning med ca 9500 meters stigning) som Killian satte en 3:a på. Jag antog UTMB-utmaningen 2010 och lyckades ta mig i mål efter att fått uppleva ett mycket speciellt lopp i de Franska-, Italienska- och Schweiziska-alperna.

Tanken på LDdF har legat och grott hos mig i många år men jag har inte riktigt fått rätta inspirationen att ta tag i det. Dels för att loppet som sådant är en utmaning utöver det vanlig och dels för att loppet går av stapeln på den avlägsna ön La Reunion i Indiska oceanen.

Tidig höst 2012 träffade jag min löparvän Fredrik som var nyfiken på att höra om mina erfarenheter och upplevelser från Marathon des Sable samt snacka löpning och löpningsprojekt i allmänhet. Fredrik nämner att han, plus några till skall åka till Reunion i oktober 2012 och anta utmaning LDdF. Min nyfikenhet väcktes omedelbart och nu fick jag ju en direkt personlig kontakt med någon som kommer att ha erfarenheter från loppet, som jag senare kan ”mjölka” på tips och råd. Jag bestämde mig nog ganska omgående för att 2013 skall jag göra ett försök på LDdF.

La Diagonal des Fous 2013

Men innan jag når startlinjen så måste jag också anmäla mig till loppet. Något som inte är helt okomplicerat ska det visa sig.
Anmälan öppnade under mars månad och anmälan skulle ske på loppets hemsida. Startplatsfördelningen var som följer, 1000 platser till Reunionbor, 1400 till Fransoser och 100 till resten av världen, vilket innebar att det gällde att vara på hugget när väl anmälan öppnade.
På hugget var jag men hemsidan kraschade omedelbart när anmälan öppnade och ett nytt datum för att anmäla sig sattes. Även då var det stora tekniska problem med anmälan men jag fick tillslut iväg en anmälan men fick dock in en bekräftelse på att jag fått en plats. Som ett komplement till min anmälan mailade jag även Race Director för att försöka få en bekräftelse på om jag fått en startplats eller inte.
Någon vecka senare fick jag det bekräftat att jag hade en plats på startlinjen till LDdF 2013, förutsatt att jag hade godkända kvalificeringslopp och en godkänd hälsoundersökning. Jag meddelade Fredrik den glada nyheten att jag fått en startplats och fick till svar
– Stackare! Du vet inte vad du ger dig in på.

Jag mailade in mina kvalificeringslopp och blev väldigt överaskad när jag inte fick Marathon des Sable godkänt som ett kvalificeringslopp (250km ökenlöpning i 6 etapper, längsta etappen var 80km). Efter lite mailande och vädjande fick jag OK på att MdS var ett godkänt kvalificeringslopp men att de var önskvärt om jag kunde genomföra ytterligar något ultralopp för att vara på den säkra sidan. Trans Scania i augusti 2013 blev det loppet.

Jag ställde upp i Trans Scania i syfte att återfå mitt löparsjälvförtroende efter mitt haveri på Thames Ring (440km nonstop).  Jag hade endast 3veckors förberedelser inför Tran Scania och jag blev därför extremt glad över att jag lyckades genomföra loppet och överraskad över att jag med 6 timmars marginal lyckades vinna loppet på nytt banrekord om 39timmar och 9min. Detta var precis vad jag behövde. Jag hade brutit en massa fysiska och mentala barriärer och var starkare än någonsin, fylld med självförtroende.

Men 250km löpning är inte fysiskt uppbygganden och självförtroende är en färskvara något som jag bittert får erfara under de sista månaderna av förberedelser inför LDdF.
Min kropp var i chock efter Trans Scania och den hade ingen motståndskraft överhuvudtaget. Förkylning efter förkylning slog in och ända fram till några veckor innan start så var jag i stort sett konstant sjuk. Under augusti-oktober fick jag nog max 10 pass som jag kan kalla för träning. Detta odlade stress och tvivel.

Banprofil LDdF 2013

Efter att på karta studerat banan på Reunion satte jag målet att genomföra LDdF på runt 40 timmar. Vilket skulle innebära att jag var tvungen att prestera på absolut max och bryta igenom nya barriärer in i ”områden” jag aldrig befunnit mig tidigare.

Jag träffade återigen Fredrik i september för att få lite sistaminuten tips och råd inför loppet och gick ifrån det mötet med oro, fruktan, nyfikenhet och ändrad målsättning. Efter att lyssnat på Fredriks beskrivning om loppets karaktär insåg jag att 40timmar var alldeles för snålt om tid, mer rimligt skulle vara 50-60 timmar eller att bara ta sig i mål på maxtiden 65timmar. Fredrik beskrev loppet som en evighetslång kamp i en helt fantastisk, magisk och obarmhärtig miljö. Jag läste även Viktor Vinterglöds artikel i Runners World om LDdF 2012 och den lämnade samma skrämmande och kittlande känsla.

Gryning över Indiska oceanen

Treveckor innan start insåg jag att det nu inte längre vara någon idé att känna stress över all utebliven träning. Det var inget mer att göra åt det fysiska och en måndag i mitten av oktober lyfte flyget mot La Réunion utanför Madagaskar. Vi (jag och min flickvän)välkomnades av tävlingsorganisationen redan på flygplatsen med, dans, romdrinkar och information, givetvis på franska trots att vi tydligt talade om att vi inte förstår franska.

Vi körde ner till vårt boende i l’Étang-Salé les Bains. När vi var inkvarterade så tog vi bilen upp till en av de tre s.k. cirklarna (mycket gammal vulkankrater), Cilaos. Jag var helt överväldigad över den fantastiska naturen och känslan av att det när som helst skulle hoppa fram en dinosaurie, efter någon av de 200 hårnålskurvorna upp till Cilaos, var påtaglig, Naturen påminde om den i Jurassicpark filmen. Underskön men respektingivande. Jag tror såhär i efterhand att redan här börjande tvivlen gro hos mig om det verkligen var möjligt att klara detta lopp med min fysiska status och en rimlig mängd risktagande.

Nummerlappsutdelning

Dagen innan start hämtades nummerlappen på målområdet La Redoute i St Denis. Det är inte bara vi svenskar som har en fäbless för att köa. Köa för att hämta sin nummerlapp, köa för att hämta sina tävlings t-shirts,  köa för att få ut sina ”drop bags”, köa för att få sin ”goody bag”, köa för att få sin ”goody bag” fylld. Allt detta i drygt 30 graders tropiskvärme och solsken.

På startdagen försökte jag sova så länge som möjligt och sen slappa större delen av dagen men det var i stort sätt omöjligt då det kröp i hela kroppen av förväntningar och farhågor. Det fick bli ett besök vid det fantastiska vattenfallet Grand Galet, som ligger längs den gamla tävlingsrutten. För att sen ta oss till starten i

Cascade Grand Galet

St Pierre. Sista fixet med utrustningen, tejpning av fötter, massor av mat och nervös väntan på att startfållan skulle öppna.

20:00 öppnade fållan och än engång var det en uppvisning i köande. I startfållan kastade en kvinna trolldom över mig, vilket jag hoppades var för att bättra på mina chanser att klara loppet. På Reunion finns det en lokal variant av voodoo som kallas Gris Gris (uttalas Grigri) men bara en stenkast från startplatsen finns en av öns mest kända ritualplast där utövare av Gris Gris kastar trolldom över folk i syfte att skapa misslyckande, missnöje, otur och sorg. Vad jag fick för trolldom kastad över mig vet jag inte.

Grav och ritualplats för Gris Gris (Reunion voodoo)

23:00 gick starten och ca 2500 löpare gav sig iväg ut i natten till ljudet av publikens uppmuntrande hejande och de mäktiga vågorna som rullande in från Indiska oceanen. 3km platt lugn asfaltslöpning, löpning längs trippla led av publik innan en skarp vänstersväng som var inledningen på den första backen. Den första backen var 38km lång och en liknelse som slog mig var Lidingöloppets sträcka fast i formen av Abborrbacken från start till mål. Efter ca 5 km övergick asfalten till smala grusväger igenom sockerplantagen. Det var bitvis som att springa genom en grön tunnel med sockerören hängde in över den smala grusvägen. Första check pointen var lite stressig. Alla ville komma igenom den fort och vi var många som var där samtidigt.

Jag stressade inte utan lydde det råd jag fått av Ulf, en av oss fyra svenskar som deltog. –Ät allt och ät så mycket du kan redan från början. Ulf har genomfört 12 LDdF så det var bara att ta till sig och göra som han sa.

Snart övergick grusvägarna till smala stigar med massor av stenar, rötter och knähöga trappsteg. En stig som slingrade sig uppför de djungelförsedda bergsidorna och som efter ca 40km skulle ta oss till Piton Textor (2165möh). Djungeln övergick såsmåningom i barrskog för att senare bli låg buskvegetation. Med stigande höjd blev natten kallare och kallare och det var en stor skillnad att gå från ca 28 grader vid starten för att 4-5 timmar senare höra knastret från nyfrusen is som krossades under våra fötter, när vi tog oss allt längre och längre upp bland bergen.

Soluppgång över Piton des Neiges (3070m)

Redan vid stationen Piton Sec efter 35,7km (1850 möh) var sjukhustältet välbesökt och förvånande många låg invirade i nödfiltar. Jag klarade kylan bra men när solens strålar vid 05:30 åter börja värma så var de efterlängtade.  Strax efter gryningen nådda jag slutet på den första backen vid Piton Textor och då hade de första 40km tagit drygt 6,5 timmar vilket var snabbare än jag tänkt mig.

Från Piton Textor till Mare à Boue (50km, 1596möh) var det relativt flackt och miljön påminde om engelskt hedlandskap. Efter Mare à Boue ändrade loppet karaktär och jag fick en försmak på vad som komma skall.

Tartanbana ala Reunion

Sträckan upp till Coteau Kerveguen (60km 2206möh) bjöd på mycket tekniskt utmanande löpning (eller snarare forcerad hiking) där inte en millimeter var flack eller jämn. Det bildas med jämna mellan rum klungor av löpare som hjälptes åt att ”dra” och motiverar varandra att hålla bra tempo men då och då var man bara tvungen att stanna och vila i någon minut för att sedan ge sig vidare framåt på stigen.  Jag gladde mig till att till sist komma upp till krönet vid Coteau Kerveguen för att sedan bara ha en utförslöpa ner till Cilaos (66km 1210möh) där min dropbag, mat och dusch fanns.

Men jag hade missat att jag framför mig hade utförslöpan från helvetet. På 2km skulle 800höjdmeter avverkas. På axelbred stig med ett underlag som får det mest tekniska delarna på Finalloppet att framstår som tartanbanan i jämförelse. Det var så illa att när jag kommit ner för väggen så haffade jag en åskådare att ta ett kort på mig.

Utför är inte alltid bättre än uppför!

Ett sådant där kort som man vill ta när man har kommit upp på någon hög topp eller liknande bara för att man är så nöjd över att man klarat av det. Ett sådant kort ville jag ha, jag hade klarat av att springa utför, en väldigt konstig känsla.

Men nu så nu var ju Cilaos bara runt kröken och det kändes riktigt gott. Men ack den förhoppningen brast fort. Det var inte mer än 4km men på de 4 km hade en ravin klämt sig in vilket gjorde att mina redan mörbultade ben fick ytterligaren ett par tre-hundra höjdmeter utförslöpning som givetvis avslutades med motsvarande mängd höjdmeter uppför.I Cilaos blev jag väl omhändertagen med massage mat och dusch. Det var välbehövligt och uppfriskande men kroppen började kännas sliten. Jag hade varit ute i 13timmar och avverkat 66km. Min snittfart låg på ca 5km/h vilket var mycket bra och långt över min målsättning på runt 3km/h.

Stärkt av detta faktum blickade jag nu upp mot nästa krön som skulle passeras, Col Taibit (76km 2080möh) Dock fanns det en oro över att jag kanske skulle få ta nedgången i Cirque Mafate från Col Taibit i mörker. Mafate är det område som är den stora, stora utmaningen i LDdF. Ett område inne i en krater med höjdskillnader på upptill 1800höjdmeter. Området är så otillgängligt att de enda sätten att ta sig in där är till fots eller med helikopter. Mitt stärkta självförtroende fick sig snabbt en törn när det återigen inte var ”vägen” som jag såg, som var ”vägen” jag skulle springa.

Col Taibit

Stigen upptill Col Taibit började med stigen ner till Bras Rouge. Värmen ner i ravinerna var olidlig och underlaget som jag tidigare tyckt var de värsta jag satt mina fötter på blev än värre. Från Bras Rouge på 920möh bar det ”äntligen” uppåt mot Col Taibit (2080möh). 1100 höjdmeter på runt 6km. Där flertalet av dessa höjdmeter togs i form av knähöga trappsteg.  Halvvägs upp till Col Taibit, i en icke officiell check point träffade jag återigen Ulf. Han gav mig lite uppmuntrande ord och tips inför den fortsatta färden.

Naturen som vi färdades i var bedövande vacker men samtidigt extremt smärtsam och obarmhärtig. Det fanns inget gratis någonstans och jag var hela tiden tvungen att vara på helspänn för att inte trampa snett,

Trixit

slå i huvudet i grenar eller utstickande klippblock eller i värsta fall trilla ner från de smala avsatser som stigen gick på.  Långa stunder var det upplevelsen begränsad till att lyssna och känna din egen mycket ansträngda andhämtning, titta på framföravarande löpares stegsättning för att räkna ut var jag själv skulle sätta mina fötter. Samt att med jämna mellanrum känna doften av framförvarande löpares kroppsliga förmåga att göra sig av med den gasbildning som uppstår när man stoppar i sig mängder med kolhydrater, protein och fett. Framförvarande löpares bakdel var, med anledning av lutningen i samma höjdnivå som mitt ansikte och sällan längre bort än 1,5 meter.

Det var tur att oavsett när man tog sig tid och att stanna och beundra naturen så befann man sig varje gång på en av de absolut vackraste, vildaste och mest fascinerande ställen jag någon sin varit på och  upplevt.

Col Taibit passerades i dagsljus och även nedgången till Marla i Mafate, ca 500 höjdmeter längre ner, togs i dagsljus.  Men på vägen ner till Marla skedde de som inte fick ske. Plötsligt när jag får

Utsikt från Col Taibit

möjligheten att ”rulla” på lite i löpningen, då underlaget blivit något så när jämnt, så trampar jag snett. Jag vrålar av smärta och förskräckelse när jag känner hur vänsterfoten viker sig under mitt ben. Hoppandes på ett ben skriker jag ut min vrede över det inträffande och förstår ganska omgående vad detta kan innebära. Smärtan går fort över och snart så är även hältan över. Men rädslan och oron släpper inte. Känslan av att inte kunna lita på min kropp eller snarar min fotled är påtaglig. Jag känner tydligt hur det är ett glapp mellan ben och fot och att foten är mycket ostabil. När jag nästan är vi Marla så viker sig foten än engång och jag börjar mentalt falla ner i ett svart djup. Jag kommer in till Marla och träffa där Ulf igen. Jag talar om för Ulf hur det ligger till med min fot samt att jag redan nu i skymningen börjat få svårt att hålla mig vaken. Ulf rekommenderar mig att sova en stund och jag följer hans råd. Med foten invirad i tryckförband för att lindra blödningen och kroppen inlindad i nödfilten så somnar jag tämligen ovaggad.

Utsikt över Mafate

3 timmar senare vaknar jag med ett ryck och stressad över att jag sovit så länge försöker jag snabbt vika ihop min nödfilt. En ur sjukvårdspersonalen ser mitt förvirrade och fruktlösa försök att vika ihop filten till ett vettigt transportformat och förbarmar sig över mig och skänker mig en ny filt. Jag börjar återigen räkna på tempotider och inser att sträckan Cilaos till Marla har tagit 4,5 timmar vilket ger en kilometertid på ca 2,5km/h och då har jag inte sölat längs vägen.

Jösses! tänkte jag, vad är det som händer! Jag packa ihop mitt kit, lämnade Marla (77km 1580möh) och gav mig ut i mörkret i Mafate upp på Plaine des Tamarins (81km 1770möh) vidare mot Col des Beaufs (83km 1950möh), övergången till Cirque Salazie.  Frusen, trött, förvirrad och extremt stressad över det faktum att jag höll ett så lågt tempo förvärrades av att jag ideligen trampade snett med min instabila vänsterfot.  Jag bestämde mig för att vid nästa check point besöka sjukvårdtältet för att fixa foten.

Och här tog det slut!

Vid Plaine des Merles (85km 1805möh) togs jag omhand av sjukvårdspersonal. Foten gjord inte ont, den var inte särskilt svullen men den dinglade lätt när jag skaka på benet. Sjukvårdarna skakade på huvudet och på förvånansvärt bra engelska förklarade de för mig att, om ca 2km går banan in i ett extremt svårt parti där det inte finns möjlighet att vända eller få hjälp. Stigen är så smal att det inte går att mötas och det stupar, på sina ställen, flera hundarmeter ner. Hon tejpar min fot noggrant erbjuder mig smärtstillande, som jag tackar nej till och hon ber mig att sätt mig och fundera över fortsättningen. Jag äter, dricker, känner, tänker och räknar på tempo och tider. Som nu var ner på ca 2km/h. Jag vet att framför mig ligger 30km av loppets absolut mest utmanade del, den andra passagen av Mafate med 2500meter ackumulerad stigning på ca 25km. Detta kommer till största del ske i mörker och jag hade varit ute i mellan 26 -28 timmar.  Jag fattare ett beslut där som då kändes helt rätt för stunden.

-Det är inte värt riskerna! Jag avbryter LDdF.
Ett beslut som där och då säkert var klokt men som jag i efterhand tyvärr är mycket besviken över att jag tog.

Jag tog mig ner från Plaine des Merles till Rte Forestiere Haut Mafate som låg ca 200höjdmeter längre ner och där fanns den enda vägen som leder ut ur Cirque Salazie. Gick fram till vägräcket där stigen fortsatte in i Mafate, ned till La Plaque, 700höjdmeter längre ner. Funderade en extra gång och gick sedan till funktionären och sa
–I´m out!
Nästa fråga från mig var vart bussen till St Denis fanns någonstans. Funktionären tittade på mig och sa
-No bus!
-Dont you have a friend that can pick you up?

Det slog mig då att i tävlings infon stod det att arrangören inte på något sätt tar ansvar för löparna då de brutit loppet. Det var nu mitt i natten och jag befann mig långt upp bergen på en av de mer otillgängliga platserna, utan mobil täckning och på ”fel sida” av ön i förhållande till var jag bodde.

Som tur var så var jag inte ensam att kliva av här. Så jag lyckades efter en stund fixa en plats en kombibil, där de fällt baksätet och stuvat in 3 liggande löpare, inklusive mig.
Det franska paret hade den stora vänligheten att köra mig ända fram till uppfarten till det hus där jag bodde. Jag kom till huset med det första gryningsljuset och möttes av att en låst entrégrind till husets trädgård! Att klättra och smidigt svinga mig över den två meter höga grinden var verkligen något min kropp inte ville. Men längtan efter dusch och säng gav mig några sista krafter och snart så var jag både tvagad och djupt sovande.

Medan jag och trynade i sängen så tog sig de övriga tre svenskarna sig till målet på Stade de la Redoute i St Denis.

Emelie Forsberg 31t 29min, 2:a plats totalt!!!
Ulf Andersson 43t55min Mark Thorpe 47t 57min

Mycket imponerande prestationer!

Summa summarum.

Här får fotlederna stryk.

LDdF är ett helt fantastiskt lopp och en extremt tuff utmaning. Utmaningarna är många, distansen i sig är respektingivande, den ackumulerade mängden höjdmeter skojar man inte bort. Att hålla igång så långt tid som det krävs för mig som vanlig motionär (50-60 timmar) är oavsett miljö en mycket stor utmaning. Det handlar om att kunna vila effektivt, ta hand om sin kropp, lyckas hålla fokus och motivation på topp och få i sig tillräckligt med mat och vätska längs vägen. Men mest av allt var underlaget den största utmaningen. Ett underlag som sakta maler ner dina muskler och leder och som driver dig till gränsen för vansinne.

Jag är mycket besviken över att jag fattade beslutet att bryta. Det kanske var ett klokt beslut men jag är säker på att jag med ett lite mindre grumligt medvetande hade fattat ett annat beslut och senare lyckats ta mig i mål. Jag är också väldigt besviken över att jag åsidosatte en av mina grundregler vilket är att jag inte får ta beslut som kan påverka loppet som helhet, när det är mörkt. Jag vet av erfarenhet att mitt huvud inte funkar som det ska när det är mörkt.

🙂

Men jag är otroligt glad över att jag gav mig möjligheten att få uppleva LDdF och ön Reunion. Ett magiskt vackert ställe där vart du än vände blicken bjöds på vykortsvyer.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att göra ett nytt försök att bemästra LDdF 2015 och då kommer att jag var förberedd på ett helt annat sätt.

Träningsmässigt så måste man träna gång eller hiking i svår terräng och gärna med mycke och brant kupering. Löpträning måste kombineras med styrketräning av lår, säte och vader samt teknik träning i hur man springer utför snabbt, effektivt och skonsamt.

Jag behöver minst tvåstycken liknande lopp på mellan 100-160km med 5000-10000 ackumulerade höjdmeter.

Utrustningen funkade bra och jag är återigen väldigt nöjd över Gococo strumporna samt Gococo calf sleeves som jag använde under loppet, inte ett märke på fötterna och vaderna var de muskler som funkade bäst.

Godmorgon! På väg mot Piton Textor

Jag blev väldigt nyfiken på Hoka One One skor som jag såg väldigt många springa med och det får nog bli så att jag investerar i ett par Hoka One One Mafate 3 skor inför säsongen 2015.

Handskar är något jag kommer ha nästa gång. För att skona händer då händerna användes frekvent till att greppa i rötter, grenar, stenblock och för att ta emot sig de otal gånger som jag snubblade.

Jag kommer att ha med mig en tidsplan där jag lätt kan se när jag behöver vara vid vilken check point för att hålla rätt tempo samt vilka delar av banan jag kommer att få genomföra i mörker.

Energimässigt så kommer jag nog i framtiden hoppa över energibarerna. Inte för att de inte funkar eller för att de smakar illa utan mer för att de är jobbiga att äta och jag därför äter för lite. Gel däremot funkar hur bra som helst. Lätta att få i sig, ger bra effekt och jag får tack och lov inga problem med magen.

Saltpiller och Resorb kommer att komplettera sportdryckstabletterna även framöver. Dock kommer jag nog att överge ”camelback” systemet och gå över till att ha flaskor istället. Detta för att jag tappar kollen på hur mycket vätska jag har kvar får svårt att ransonera min vätska. Sen är det även mycket lättare att fylla en flaska då tillfället bjuds.

Vad blir det härnäst? Sitter nu och funderar på vad som ska bli nästa grej och har väll i stor planen klar för 2014. Om jag får en startplats så kommer jag i maj göra ett nytt försök på Grand Union Canal Race (ca240km nonstop)samt även göra ett försök på alla lopps moder, Spartathlon (250km nonstop) i september.  Utöver det så är Ultra-Vasan (90km trail) bokad i augusti och Lejonbragden (100km trail) i maj. Och om jag känner mig själv rätt så blir det säkert någon grej till.

Om någon har funderingar eller frågor så ställ gärna dessa här på bloggen eller direkt till mig på Aktivitus Lördagstrail, där jag är en av ledarna som kommer att guida er runt i skogar och parker i Göteborg med omnejd.

Oj då det blev mycket skrivet denna gång 🙂

Hoppas verkligen att det varit intressant och att det inspirerar någon av er läsare till något bra.

Avslutar med Fredriks hälsning till mig när jag klivit av loppet.

– Jag försökte avråda dig:-) Bra jobbat och ett minne för livet!!

/ Rikard

Plaine de Sable

Annons

Trans Scania 2013.

Efter min bittra sorti ut ur Thames Ring i början av juli så funderade jag mycket över vad som gick fel och vad jag inte gjorde rätt. Det jag var orolig för under Thames Ring, mina fötter och mina ben, var det som fungerade bäst. När jag klev av Thames Ring efter drygt 150km var fötterna näst intill oberörda. Benen var fortfarande pigga och redan dagen efter kunde jag utan större problem jogga 10km, dagen därefter ca 20km. Det var det som jag trodde var min styrka och som jag därför inte fokuserade på så mycket som blev mitt fall, huvudet! När sömnbristen satte in under natten ökade stressen och motivationen minskade. Jag missuppfattade en så kallad reptid och blev mer stressad. När jag sedan tog mig framåt allt långsammare och ideligen föll i sömn, med risk för att falla i kanalen, tog det till sist mentalt stop.

Jag gav upp!

Thames Ring är över för min del ;(

 

Med ett stukat självförtroende satte jag mig ner och utvärderade vad som hade hänt. En slutsatts som jag drog var att om jag skall starta i en sådan extremt lång nonstop tävling som Thames Ring är (440km) så måste jag ha minst tre framgångsrika tävlingar som är längre än 160 km (den längsta distans jag sprungit nonstop).  Men jag behövde även ganska snart ett långlopp för att återfå löpar-självförtroendet och den tävlingen behövde vara på 160km eller mer. Så var hittar jag en sådan tävling? Jag funderade på om GAX (160km runt Österlen) fortfarande arrangerads och i mitt sökande efter detta så dök Trans Scania upp. GAX och Trans Scania är grundade av samma arrangör. Jag är inte så road av att springa ett ultralopp flera gånger (jag sprang GAX 2009) så jag började söka info om Trans Scania och om det överhuvudtaget arrangerades fortfarande. Det var inte helt lätt att få tag på aktuell information men efter lite mailande och sms:ande så hade jag fått den information jag behövde och mindre än tre veckor innan start var jag anmäld.

Uppladdningen införloppet hade ingen särskild struktur utan sommaren rullade på som vanligt med i stort sätt daglig löpning var helst jag befann mig. Det var storskillnad jämfört med förberedelserna inför Thames Ring. Inställningen denna gång var mer att det får gå som det går.

1. Trans Scania är Sveriges längsta lopp och det är ett terränglopp där den tävlande står för egen support eller är självförsörjande. Trans Scania har arrangerats årligen sedan 2010 och haft lite olika sträckningar. Men grundidén har varit den samma, korsa Skåne från väst till öst och tillbaka. Loppet är extremt ”low key”. Inga banderoller, inga sponsorer, ingen publik, inga chekpoints, i stort sett ingenting alls förutom näst intill omänskligt lång löpning.

Översikt, Trans Scania 2013.

 

Sviten på Bjärredstrand.

Jag åkte ner kvällen innan start till Bjärred där jag slog upp mitt lilla ”tält” vid stranden. Promenerade runt lite på långabryggan, åt en pizza och kröp sedan ner i min sovsäck för att få den sista sömnen på länge.  Tidig morgon med tillagning av frukost och morgon toalett på den offentliga inrättningen vid stranden.

Starten skulle gå kl 08:00 längst ut på Långabryggan, ca 500m lång pir ut i Öresund.  Sju hugade ultralöpare slöt upp vid starten i ett regnigt och disigt Bjärred. Startskottet gick och jösses vad långsamt det gick. Mitt tålamod räckte i ca 10m sen var jag tvungen att springa i mitt tempo vilket innebar att jag drog ifrån med marginal redan på bryggan. Jag lade mig på 55min/mil tempo och min plan var enkel. Jag springer som det känns bra för kroppen. Springa fort när den vill det, springa långsamt när den vill det, gå eller sitta och vila när kroppen så önskar.

På väg ut till startplatsen

 

Strax utanför Lund cyklade arrangören Pär Sikö ikapp mig och frågade om jag hade tänkt att hålla ett så högt tempo? Jag svarade att jag kör så länge det funkar men att det är ett långt lopp och väldigt mycket kan hända. Pär var bekymrad över att jag skulle gå i mål redan på lördag och eftersom han inte planerat med att någon skulle göra det var han tvungen att ordna fram någon som kunde ta emot mig vid målet. Jag sa till Pär att jag har en förhoppning på att köra Trans Scania på mellan 35 och 40 timmar men att som jag tidigare nämnt. -Det är ett mycket långt lopp och väldigt mycket kan hända.

Vid Skryllegården (ca 24km) gick banan in på Skåneleden som härifrån skulle den orangea markeringen följas ända framtill vändpunkten vid Haväng. Nu blev det i stort sett bara terräng löpning och jag började mentalt ladda för banan första stor utmaning, Romeleklint (ca 40km). Romeleklint var banans mest kuperade sträcka med, vad jag tror, banans högsta punkt. Efter att jag passerat den hoppades jag på att jag inte skulle behöva passera den i mörker på tillbakavägen.

Löpningen flöt på bra och vid Blentarp (ca 58km) stannade jag och åt en Hamburgertallrik på det lokala haket samt provianterade på Tempo med energi dryck, godis och gifflar. Det jag inte stoppade i mig gömde jag vid Blentarps kyrka för att kunna plocka upp det på tillbaka vägen.

Dropbag gömman!

På väg fram till dropbag-gömman njöt jag av en glass som jag köpte vid Sövdebadet. Gömman hittades lätt och vad jag kunde förstå var jag den förste där, eftersom ingenting såg rört ut. Jag bytte mina kläder, smorde fötterna bytte till löparväst istf löparbälte, fyllde på med bar och gels. Sen bar det av igen och det skulle nu vara nästa 130km innan jag kom tillbaka till dropbagen!

Strax efter dropbag gömman kom jag in på den delen av Skåneleden som jag sprang när jag genomförde GAX (Österlen-runt) 2009. Så detta var terräng som jag kände igen.  Bland annat innebar detta att jag hade koll på en del ställen där jag kunde få tag på vatten, dygnet runt. Det kändes tryggt. Tempot var nu betydligt beskedligare och löpningen varvades allt mer med gång.

Ca en mil från Lövestad (ca90km) tittade jag på klockan och den hade passerat 19:00. ICA i Lövestad stänger 20:00 och det skulle vara det sista stället att proviantera på inför natten och morgonen. Jag fick väldigt brått och kom åter upp i 55min/mil tempo. Med 5minuters marginal klev jag in på ICA. Jag försåg mig snabbt med kvällsmat och frukost. Men när jag skulle betala upptäckte jag att jag inte packat över mina kontanter, kreditkort och ID-kort från löparbältet utan dessa låg kvar i dropbagen. Åse på ICA visade sig var snällheten själv och utan att blinka så sa hon att det där kan vi ta senare och gav mig en lapp med kontonummer m.m. Jag blir så himla glad när jag träffar genuint vänliga och omtänksamma människor. Så med en halvfull ICA-kasse gömde jag min frukostmat i Lövestad för att sedan bege mig över gatan till den lokala pizzerian. Här hade inte ägaren riktigt lika stor tillit till mig. Han sa blankt nej till att handla på krita men efter viss tvekan så bestämde han sig för att fråga den som verkligen bestämmer, hans fru!

Hon tittade på mig och sa

– Det går bra! Han ser ju så snäll ut!

Jag lyxade till det med en Hawaii-pizza och ett par koppar kaffe. Sen bar det ut i skymningen mot det som brukar vara min största utmaning, natten. På väg mot Andrarum passerade jag ett parti med mycket teknisk terräng och, vilket jag upptäckte på vägen tillbaks, ilskna kreatur. I Andraum (ca 105km) skulle det finnas en stuga som jag trodde vi skulle ha tillgång till. Något som visade sig vara fel. Det var en kaffestuga som var öppet dagtid och innan jag förstod detta hade jag knackat på några stugor och vänligt men bestämt blivit avvisad. Jag undrar vad de tänkte när en löddrig löpare knackar på sent på kvällen och förväntar sig få komma in J.

Nu var det kolmörkt och jag började få problem med att hålla mig vaken. Med mesta dels gång tog jag mig fram till Brösarp (ca 120km) och började få vittring på havet. Jag anlände till Haväng (125km) och havet efter drygt 18 timmar. Sakta gick jag ner för till havet över den mjuka sanden och väl där så dopade jag min hand i Hanöbuktens bräckta vatten. Jag tog en bild och vänd sen för att ta mig tillbaks till västsidan av Skåne. Fast innan jag gjorde det så lade jag mig och sov en timme på parkeringen vid Havängsvandrarhem. Det var fortfarande mörkt när jag började gå i västligriktning och strax mötte jag en löpare, Magnus Hjelmer. Vi pratade en stund och han sa att behövde sova ett par timmar. Min tanke var när vi skiljdes var – Jösses han är bara 30 min efter mig, undra när han kommer att passera mig.

Om man är snabb får man se Hanöbukten i mörker.

 

Om man tar det lite lugnare så ser Hanöbukten så här vacker ut
(foto Peter Bengtsson)

Inte långt efter att jag och Magnus mötts så dök ytterligare två löpare upp, Henrik Kockum och Peter Bengtson. Henrik och Peter önskade mig lycka till och i förskott grattade mig till seger!  Min känsla var totalt det motsatta. Inom de närmsta 12-15 timmarna kommer de sakta, sakta att passera mig, tänkte jag. Jag var dock inte så brydd över detta. Placeringen i tävlingen var inte av intresse utan det som var fokus var att överhuvudtaget lyckas ta mig i mål.

När jag på passerade det tekniskt svår området mellan Andrarum (ca 135km) och Lövestad (ca 145km) såg jag det jag missat när jag passerad i mörkret under natten. Kor, tjurar och ungtjurar. Eftersom kreaturen stod mitt på Skåneleden, gick jag lugnt och still i en stor halvcirkel runt hjorden. Men plötsligt började en ungtjur sätta fart mot mig. Jag tog längre steg oftare och detta triggade igång de övriga djuren och innan jag visste ordet av hade jag 20-30 kreatur galopperande rakt mot mig. Den korta sträckan i hagen blev tävlings överlägset snabbaste sträcka. Jag har ingen aning hur min slitna ben plötsligt kunde utveckla rena sprinterben. Med bara någon meter tillgodo lyckades jag ta mig ur hagen och ful med adrenalin skällde jag ut kreaturen, gav dom fingret och fortsatte mot min gömda frukost i Lövestad. Strax efter kl 9 tryckte jag i mig min frukost som jag lirkat fram ifrån min matgömma i centrala Lövestad.

Jag hade fortsatta problem med att hålla mig vaken och det var ett bekymmer. Vid Lövestad kyrka lade jag mig på en grässlänt för att sova, sova så länge jag behövde! Så blev det inte! Något annat bestämde hur länge jag kunde ligga där och sova. Rödmyror!  Jag hade lagt mig ovan på ett pissmyre bo och det som började som ett lite stick vid knät som jag trodde var ett vasst gräs eller ett barr övergick snart i vilt fäktande och borstande när den sidan av min kropp som legat mot marken var täckt i små illasinnade rödmyror som tuggade på allt exponerat skinn, de kom över.  Så upp och iväg igen! Nu fick jag en period med mycket bra flyt. Jag har inte koll på tempot men så här i efterhand så tror jag att jag låg på mellan 60 och 65 min/mil. Snart närmade jag mig mitt eget distans pers på 100miles (drygt 160km). Så nu var det dags att ge sig in i min personliga twilightzone. Allt efter detta skulle vara helt okänd ”mark” för mig. Flytet höll i sig ända till dropbagen utanför Sövde (ca190km).  Nya fräscha kläder på, nya nävar med vaselin på utsatta ställen på kroppen. Mer Gel och bars lastades i löparvästen. Och ca 30 min senare var jag på väg igen. Jag hade alltså minst 30 min försprång, om inte någon passerat mig när jag legat och sovit eller när jag satt och åt frukost.

Nästa mål var Blentarp (ca198km) där jag hade en matgömma men där det också fanns ett gatukök! På vägen till Blentarp började det bli tungt och väl i Blentarp var jag mycket låg. Jag åt inget av min mat i matgömman och den hamburgertallrik jag beställt, åt jag knappt halva. Jag lämnade maten (och lite till skulle det visa sig senare) och fortsatte mot Lund. Nu var jag riktigt låg, illamående och bitvis mycket förvirrad. Jag ringde min flickvän och fick en massa motivations boost av henne men det hjälpte inte mot mitt förvirrade tillstånd och jag börja se suddigt. Jag hade stundtals svårt att hitta på en spikrak välmarkerad vandringsled.  Jag började även misströsta att jag kanske skulle få ta Romeleklint (ca 220km) i mörker. Något som jag inte alls såg framemot. I Blentarp hade jag fått beskedet att jag ledde loppet men det framkallade bara en stress över de löpare som låg bakom mig och som troligtvis snart skulle passera mig, åtminstone om det dåliga tillstånd jag nu var i skulle hålla i sig.

Före!

Efter 200km.

 

Nu fick jag börja gräva djupt efter motivation! Jag gladdes över att varje steg jag tog var ett nytt personligt distansrekord, Jag kortade ner kartan och satte mål som låg några kilometrar bort och där gav jag mig en klapp på axel och satte ett nytt mål. Målet låg fortfarande flera timmar bort och kändes utom räckhåll.  Solen började går ner, men jag hade som tur var hunnit passera Romeleklint i dagsljus, när jag återigen kom in i skogen öster om Skryllegård. I skenet av min pannlampa ringde jag Martin Gunnarson, som fått uppdraget av Pär Sikö att ansvara för motagandet vid målet, när jag kom fram till Skryllegård (ca 235km). Martin frågade hur långtid jag trodde det kunde ta för mig till målet. – 1.5 eller 2.5 eller 3,5 timmar blev mitt svar.

Pendlingarna mellan mina ”highs” och ”lows” var nu mycket häftiga. Förbi Rögle sportfiskesjöar gick det hur fort som helst för att bara minutrar senare knappt orka ta mig framåt. Vid vindkraftverket på Hardeberga kunde jag i mörkret se det upplysta Lund där målet fanns på Spolegatan 7. Nu började känslan av att jag skulle klara av det infinna sig. Denna känsla brukar vara snudd på euforisk men denna gång var det inte alls så. Det var en känsla av längtan, längtan att misären skulle ta slut! Trots att Martin sagt att jag med stor marginal leder loppet, så kunde jag inte slappna av. Med jämna mellanrum stannade jag och tittade bakåt för att se när nästa löpares pannlamps-sken skulle dyka upp.

I utkanten av Lunds bebyggelse följde jag en extremt lång (upplevde jag det som) raksträcka in mot centrala Lund.  Sista biten mot målet orienterande med en karta med gatunamn, tyvärr kunde jag inte läsa gatunamnen eftersom jag fortfarande såg suddigt.  Men det gick bra ändå och plötsligt så vänder jag in på Spolegatan och där möts jag av Martin och en kamrat till honom. Ingen publik, inget målskynke, ingen medalj, bara ett par leenden, och ett stort grattis till segern i Trans Scania 2013.

MÅL!

Min känsla var –Skönt att eländet är över! Nu vill jag duscha!

Jag gick i mål strax efter kl 23 och klarade av de 250 kilometrarna på tiden 39 timmar och 9 minuter. Min stress över att bli omsprungen visade sig vara obefogad som ni kan se i resultatlisten här nedan.

1. Rikard Hallgren 39.09
2. Magnus Hjelmner 45.01
3. Henrik Kockum 48.09
4. Peter Bengtsson 54.04
5. Thomas Alm 56.06
6. Stefan Olsson DNF
7. Zingo Andersen DNF

Efter målgång guidade Martin, med kumpan, mig till ett närliggande hotell där en dusch och en säng följt av en hotellfrukost skulle avnjutas. Trodde jag.  När jag skulle betala för rummet upptäcker jag att jag saknar mina kontanter mitt kreditkort och mitt ID. De hade blivit kvar på Gatuköket i Blentarp när jag tidigare underdagen i svårt förvirat tillstånd lämnat stället. Men tack och lov fanns Martin med och utan att blinka så läggar han ut för mitt rum. Förutom själva löpningen så kommer det bestående minnet av Trans Scania, vara alla snälla, förstående och tillmötesgående människor jag träffat längs vägen.

Summa summarum  så överträffade min prestation allt jag hoppats på även om jag innan loppet kände att jag var stark. Jag hade inte bara slagit en massa personligarekord. Jag hade även vunnit Sveriges längst Lopp men framför allt hade åter fått min löparsjälvförtroende.

Nu gäller det att skifta fokus och blicka framåt. I dagarna bokar jag min resa till ön Reunion där jag, i oktober, ska ta mig ann det respektingivande loppet Le Diagonal des Fous (http://www.grandraid-reunion.com/?lang=en) 150-170km bergslöpning med ca 10000 meters stigning, i sagolikt vacker natur.

(Foto Jean-Pierre Vidot)

/ Rikard

 

 

Besvikelse och hopp.

Nu har jag gjort ett försök att bemästra monstret Thames Ring. Storbritanniens längsta lopp alla kategorier och av ett av de längst i världen, 440km. Mitt resultat blev inte alls vad jag hade önskat mig och jag är yttersbesviken över min prestation.  Vad hände? Jag börjar från början.

I tisdags förra veckan anlände jag till orten Goring som ligger en dryg timmes tågresa väster om London. Extrem brittisk landsbygd med Laura Asley ständigt närvarande eller ett Midsummer fast utan mord. Checkade in på hotellet Miller of Mansfield som nog främst riktade sig till par som vill fördjupa sin relation än till ultralöpare. Men eftersom ultralöpare generellet är ganska modest ai sin krav på komfort så överträffade detta hotell min behov med råge.

Nu blev det sista fixet och trixet med utrustningen innan jag tog en kort promenad till Goring village hall där registreringe inför start skulle ske nästa dag. Det blev en promenad på 100m och till min glädje såg jag att det redan fanns folk på plats så jag knackade på. En kvinna i medelåldern (dvs lika gammal som mig) öppnad och jag frågade om det gick bra att komma in. Hon svarade ja och frågade samtidigt var min hund var någonstans!

-Hund? Undrade jag.

Är det inte här man ska registrera sig?

-Jo. Svara kvinnan, men du måste ha med dig din hund!

Jag vet sen tidigare att inom ultralöpningskretsar finns det ett och annat original men vad menar hon med att jag ska ha med mig min hund? Jag skämta till det lite och sa att

-Nä hunden fick vara hemma den skulle få ont i tassarna av att springa 440km.

Damen skratt de inte alls utan sa jag inte var välkommen på hunddressyrkursen om jag inte hade med mig min hund.

Jag har nu lärt mig att Goring Village hall används till allt möjligt så som ultralöpning, hunddressyr, klädförsäljning, teater, mattvisning och genom gång av bestämmelser för den årliga svanfångar dagen som för övrigt genomförs senare i juli om nu någon skulle ha vägarna förbi.

Det bar av till hotellet istället och ned i sängen för att få en natt med nervöst och förväntansfullt sovande /slumrande.

Upp tidigt. I med frukost, checka ut från hotellet och sen ta mitt pick och pack ner till den riktiga registreringen som nu hade öppnat. Där samlades en skara av 32 män och två kvinnor med väldigt olika löparbakgrund. En del extrem rutinerade och andra som var i stort sett noviser på ultralöpning. Det fascinerade med ultralöpare är att de ser ut som vem som helst. Inga atletiska supermänniskor utan helt vanligt folk.

Dick Kearn, tävlingsledaren genomförde en kort briefing inför start där han inledde med att tala om alla faror som kunde uppstå längs vägen och efter det att man genomfört loppet. Han avslutade med uppmaningen –Please dont die- it would give us a bad reputation.Dick Kearn

09:00 gick starten och alla utom en lufsade iväg. En av deltagran stack iväg i ett furiöst tempo och jag tänkte stilla för mig själv att det där kan väll aldrig hålla, vilket det inte gjorde. Själv satte jag ett tempo på ca 9,5km/timme och jag satte rutinen att springa i 55 min och gå i 5. Under dessa 5 skulle jag även äta och stretcha.

Vi följde Themsens strand på vår väg mot London. Omgivningen var mycket vacker med böljande grönt landskap som då och då bröts av små byar samt en och annan sluss. Ganska snart var vi ett  gäng på 6-7 löpare som bitvis hängde ihop men som  då och då splittrades upp i mindre konstellationer.

In till CP 1 efter cirka 42km låg jag på andra plats hela 50 minuter efter ledaren. Jag oroade mig för att jag låg på för hårt men det kändes dock som jag sprang mycket lugnt. Men jag bestämde mig för att ta det något lungnare på min väg mot CP 2.  Landskapet fortsatte att vara lantligt vackert och hyfsat stor närvaro av olika djur som kossor, hjortar, gäss och massor av lös springande hundar. Klassiska kanadagäss som var synnerligen ilska pga. att de hade ungar. Så när man passerade dessa flockar fick man freda sig med armviftningar m.m för att undgå gässens fräsande attacker.  Hundarna var en annan femma. Som vanligt verkar husse och/eller matte tro att de har fulständig kontroll över sin ”älsklingar”, vilket de sällan har. Vid ett tillfälle blev jag, bakifrån, attackerad av en hyfsat stor jycke. Jag hörde hundens skällande och morrande samt dennes snabba steg närma sig bakifrån och jag vände mig hastigt om och trillade nästa omedelbart baklänges. Jag såg hunden snabbt komma mot mig och jag var snabbt upp på benen igen och rushade högt skrikand rakt mot hunden i ett försök att skrämma den. Som tur vad så lyckades jag och jycken lommade iväg med svansen mellan benen.

När jag närmade mig Henley -on-Thames fick jag sällskap av Stephen Woodus och vi fick en näst intill surrealistisk upplevelse när vi sprang igen den anrika roddtävlingen, Henley Regattan. Män klädda i blazer och stråhatt, kvinnor i dräkt och fantastiska hattar. Alla sippandes på champagne.

Kroppen kändes fortfarande oberörd och jag körd min rutin med 55min / 5min.

In till CP2 var vi fyra stycken som kom in samtidigt och strax efter oss kom ytterligare fyra löpare. Ledaren låg nu över timmen före vilket innebar att han sänkt tempot något men sprang fortfarande snabbar än vad vi bakom gjorde. Under färden mot CP3 skulle det bli mörkt vilket gjorde att jag bytte från vätskebälte till ryggsäck för att få med mig mer kläder som jag kunde ta på mig under natten. Jag sölade lite under stoppet på CP2 vilket gjorde att de övriga löparna kom i väg före mig och jag tassade iväg som 9:a eller 10:a från CP 2.  Snart föll mörkret och jag fick omedelbart problem med att hålla mig vaken. Jag blev överraskad över at detta kom så tidigt. Det okontrollerbar sömn behovet brukar erfarenhetsmässigt, för mig, inte komma förrän under den senare delen av natten men nu kom det som sagt direkt det blev mörkt. Jag blandade nu ca 30 min löpning/gång med att lägga mig och sova på lämplig bänk under några minuter. När jag låg på en bänk nära London förorten Kingston så blev jag väckt av några löpare med Javed Bhatti i spetsen. Javed sa att det var ett dåligt område att vara ensam i och tidigare år hade några löpare blivit både nedslagna och rånade i detta område. Jag tog följe med Javed och de övriga och vi sprang igenom Kingston tillsammans utan incidenter. Javed kom senare i mål på tiden 97 timmar och blev därmed den ende som genomfört samtliga tre Thames Ring 250 (2009,2011 och 2013). Under natten lämnade jag Themsen och vek av in på Grand Union Canal. Grand Union Canal har en gång tidigare knäckt mig och tyvärr så vann denna kanalsträckan även denna gången.

Tidigt på morgonen så vacklade jag in på CP 3 efter ca 120km fast bestämd att ta mig en mycket välbehövlig sömn paus på 2 timmar. Jag bäddade ner mig och bad funktionären att väcka mig om 2 timmar.

– Det går jättebra, sa funktionären.

– Då har du drygt 90 minuter marginal till ”cut off time”.

Cut off time tänkte jag! Har jag så liten marginal till Cut off:en!!!

Tanken på det stressade mig och jag fick inte ro att sova. Efter att jag försökt i 10 minuter så gav jag upp försöket att sova och packa ihop mina grejar och gav mig iväg igen. Ett dåligt beslut skulle det visa sig. Nästa omedelbart efter att jag lämnade CP3 fick jag svårt att hålla mig vaken. Jag hade nu en rutin om att springa 10 min och gå 5, men det gick väldigt långsamt oavsett vad jag gjorde eftersom jag i stort sätt raglade fram längs kanalkanten, då jag ideligen somnade. Det var ren tur att jag inte föll i. Grand Union Canal är extremt likformig och känslan av att inte komma någon stans är påtaglig. Det ser i stor likadant ut hela tiden och det ända som bekräftar att man tar sig någonstans är att numren på broarna ändras. Det var ca 150 stycken som skulle passeras innan det var dags för Oxford Canal.  Jag har aldrig tidigare upplevt att jag haft dessa sömnsvårigheter på dagtid och detta oroade mig mycket. Jag hade bara varit ute i ett dygn och jag hade ca 3dygn kvar. Jag började misströsta och tvivla. Tidigt på morgonen hade jag ringt min flickvän och hon gjorde sitt bästa för att gjuta mod och peppa mig. Jag var förvirrad och så här efteråt har jag väldigt luddiga minnena av vad som händer. Det känns som jag står helt stilla även om jag försöker ta mig framåt mot CP4. Plötsligt kliver jag över kanten till kanalen, jag känner att jag faller och blir blixtsnabbt klarvaken! Men istället för ett plask så blir det en duns mot sidan av en av all de sk narrow boats, de smala långa båtarna som trafikerar kanalerna och som ligger vid kaj längs kanalen. Ren tur att båten låg där om inte så hade jag hamnat i kanalen. Jag blir liggande på knä tar mig upp och fortsätter mot den sluss som ligger 50m längre bort. Där sjunker jag ihop.

Jag ger upp!

Jag ringer organisatören och ber om att få bli hämtade vid Rickmansworth Lock. Jag faller därefter  omedelbart i djup sömn.

40 minuter senare blir jag väckt och transporterad till CP4 i Milton Kenyes. Där möts jag av min  svenska vän Elisabeth från Running Matters, som hjälper till vid denna CP. Hon tycker det är roligt att se mig men inte att jag kommit dit i bil. Jag får i mig lite mat och transporteras sedan av  löparentusiasten  Nici Griffin, (som jag senare ska ha följe med i stort sätt hela vägen till Goring och målet) till CP5 där jag får möjlighet att lägga mig i ett tält. Jag somnar omedelbart och sover  14 timmar i sträck!

Resterande del av tävlingen följer jag med och hjälper till att sätta upp CP och serva de löpare som var kvar i loppet. Mitt i all min bedrövelse var dock detta en fantastik och lärorik upplevelse.  Jag fick möjligheten att vara med och ta emot varje löpare som gick i mål något som både var väldigt berikande och smärtsamt. Jag vill också uppleva den känslan de upplevde när de nådde målet på Thames Ring 250!

Vad var det då som hände? Varför klev jag av? Tyvärr är det så att det som jag trodde var min starkaste sidan, det mental. Blev min Akilles häl. Jag blev väldigt stressad över att höra orden cut off time och det i kombination med ett antal andra faktorer. Så som mycket låg hastighet, pga. av att jag somnade. Att jag inte hade koll på de cut of tiden på CP4, vilket skulle get mig möjlighet att sova i 5-6 timmar utan risk för cut of. Samt att jag tittade för långt fram på kartan så att jag blev ”skrämd” av att det var långt kvar till CP4 (ca 18km). Allt detta tillsammans med en mycket grumlig och förvirrat mentalt tillstånd gjorde att jag fattade fel beslut! Det gör mig mycket besviken på mig själv. Jag gjorde inte de saker som jag innan loppet bestämt mig för att göra, jag använde mig inte av all min tidigare kunskap och erfarenhet för att ta mig runt problemet. Jag var i en djup dip och jag vet att man kommer ur dom bara man använder sig av sina motivations knep. Där och då gjorde jag inte det, vad jag gjorde var att jag gav upp och lät dippen vinna!

Glädjande i allt detta är att de jag trodde skulle bli mina största problem, fötterna och benen, funkade felfritt! Jag hade inte ett märke på fötterna och det tackar jag mina egna förberdelser för och de fantastisk väl fungerande Gococo strumporna jag hade på fötterna. Benen kändes pigga och redan dagen efter vara jag ute och sprang och två dagar efter så var jag ute sprang nästan 20km.  Jag har aldrig varit i så gott skick efter att jag har sprungit 150km och det är bara att tacka min träningsdisciplin och Mattias på Aktivitus för. Som har tagit fram ett väldisponerat träningsprogram.

Vad händer nu då. Jag har nog innerst inne bestämt mig för att göra ett nytt försök på Thames ring 2015, om det organiseras igen. Men innan jag anmäler mig till de så måste jag ha minst 2 stycken framgångsrika lopp på ca 150 miles dvs ca 240km. Om jag får det så har jag passerat det som jag nu upplever som en mentalspärr och det är 100miles (160km). Troligtvis blir ett av dessa lopp Grand Union Canal Race i maj 2014, Ett lopp på 145 miles och som har en lång sträcka läng Thames Ring. Vilket de andra loppen blir vet jag inte än.(På bilden är det Steve Judd på den tredje morgonen på väg in till CP7).

Nu ska jag vila både kropp och huvud en vecka till innan det blir dags för att sätta fokus på nästa utmaning, Le Diagonal des Fous. Ett 170km bergslopp på den franska ön Reunion i Indiska oceanen. Loppet går i oktober så jag har gott om tid att förbereda mig.

Så nu är det bara att, för att citera Per Elofsson

–”Det är bara att bryta ihop och komma igen!”

/ Rikard Hallgren

Fired up, Ready to go!

Nu är allt inhandlat, kontrolerat, värderat etc och till slut också packat med en viss tanke. Den stora väskan skall fungera som mitt hem under slutet av denna veckan och jag kommer att flera gånger de kommande dagarna komma ”hem” trött, sliten, blöt, hungrig och frusen och då vill jag snabbt få tag på mat, torra rena och varma kläder. Jag vill helt enkelt göra det enkelt för mig. Jag kommer att ha andra problem att tampas med ändå. Mitt ”hem” kommer som tur är att forslas av arrangören mellan de 10st kontrollstationerna. Vilket inneburit att jag den gången kan lyxa till det med en massa torra och rena kläder och skor.

Jag har länge funderat på hur jag ska lägga upp loppet och jag har efter mycket funderande landat i en väldigt ambitiös plan. Jag resonera som att alla km som jag kan avverka i något så när fräsch tillstånd blir färre att klara av när jag blir sliten. Sen kan det mycket väl bli så att jag tröttnar tidigare men jag ska göra ett försök och funkar det inte så kommer jag ändå skapat en del tidsmässigt utrymme gentemot maxtids gränsen på 100 timmar. Jag planerar att försöka klara av 160km dygn 1, 140km dygn 2 och lika mycket till dygn 3. Gör jag det så blir det en sluttid på 72 timmar vilket är extremt bra och endast möjligt om allt klaffar och dipparna inte är för djupa eller långa. Mer troligt är en tid runt 84 timmar. Dock är det så att oavsett hur långsamt det går så ska jag försöka i 100timmar, förutsatt at jag inte har någon alvarligare skada.

Jag kommer redan från start använda mig av en mix mellan löpning och gång, Inledningsvis blir det 55min löpning, 5min gång för att senare troligen bli 45min löpning 15 min gång alt 15min löpning 5min gång. Vitsen är att hålla ett moment och hela tiden förflytta sig och avverka kilometrar.

Vad det gäller sömn så kommer jag att ta det efter behov och då försöka minimera mängden. Min mest kritiska tid på dygnet är den andra halvan av natten och det är där  jag ska försöka få in mina längre sov-pass på 2-3 timmar. Jag har inte planerat något längre sov-pass dygn 1. Mellan de längre sov-passen så blir det sk Micro sömn. 1-3 minuter koncentrerat sovanden när helst behovet uppstår. Min erfarenhet har lärt mig att 1-3min sovande ger ca 30-40 minuter vaken tid. Det kommer att behövas eftersom min erfarenhet också lärt mig att jag faktiskt kan somna när jag springer och det kan bli problematiskt när jag hela tiden kommer att befinna mig på kanten till en kanal.

En av de allra största utmaningarn underloppet kommer vara motivationen. Jag har en massa olika trix och knep som jag anvnder mig av för att motivera mig att fortsätta när det är tungt och eländigt. Du har möjlighet ätt hjälpa mig med en av motivatorerna. Om du bidrar med X antal kronor / km som jag tar mig under mitt deltagande i Thames Ring  (Max 440km) så kommer jag att förmedla dessa pengarna till organisationerna  Skateistan (http://skateistan.org/) och Mikael Ljungbergs minnes fond(http://www.mikaelljungberg.se/). Du får givetvis välja om du vill att ditt bidrag ska gå till en av organisationerna. Alltså om du väljer att bidra med exempelvis 2kr /km så blir det, när jag gått i mål, 2kr x 440km =880kr som går till någon av de två organisationerna som du valt. Om jag inte lyckas ta mig i mål så kan det exempelvis bli på följande sätt, 2kr x 160km = 32okr. Vill du bidra så maila mig eller kommentera detta blogg inlägg. Jag behöver dina kontaktuppgifter, hur mycket per km du vill bidra med och vilken av de två organisationerna du vill att ditt bidrag ska gå till. Min mail är halle000.rh@gmail.com . Tack på förhand.

På Aktivitus hemsidan kommer det att under loppet komma korta uppdateringar om hur det går för mig.  Senare när jag samlat mina intryck så kommer det även en summering här på bloggen.

Fired up! Ready to go!!!

/ Rikard

 

 

 

 

 

 

Thames Ring! Detta monster!

Mindre än en vecka kvar till start för mig i detta monster.

Thames Ring 250 anordnas av den Britiska Trail Running Association och gick av stapel för första gången 2009. Det har sedan dess anordnats ytterligare en gång, 2011 och nu är det alltså dags för den tredje upplagan av Thames Ring 250. Storbritanniens längsta och ett av världens absolut längsta nonstop lopp för löpare. Tävlingsdistansen är knappt 250 miles vilket motsvarar 440km.

Tävlingsbanan går längs den klassiska kanalbåtsrutten med samma namn och är en kombination av flera olika delar av det kanalnätverk som förbinder stora delar av Englands städer med Themsen och London. Om man vill semestra med kanalbåt längs rutten så är den rekommenderade tiden 2- 3 veckor. Vi löpare har max 100 timmar på oss (4dygn +4timmar). Inom den tiden ska vi ta oss via 10st check points (CP), över 176 slussar och mer än hundra broar till målet i Gooring / Streatly up on Thames som också är startpunkten.

CP:na ligger med ungefär ett marathons mellanrum och där kommer vi löpare ha möjlighet att fylla på våra energidepåer, byta kläder, plåstra om skador och skavanker samt fylla våra ryggsäckar med mat, vätska och kläder så vi klarar oss till nästa CP ca 42km längre bort. Underlaget är mestadels stig och grus men det kommer även att förekomma längre sträckor både asfalt och betong. Banan är förhållande vis platt, där stigningarna sker vid slussarna, alla små broar som skall passeras samt där kanalen går via tunnlar igenom några högre kullar. I dessa tunnlar finns det inte plats för oss löpare utan vi får ta oss över kullen istället.

När man lämnar varje CP får löparen en karta med instruktioner på hur man skall springa till nästa CP. En av utmaningarna förutom själva löpningen är att tolka text och karta rätt när man lider av utmattning och svår sömnbrist. Ett flertal löpare har i ren förvirring sprungit fel och plussat på de 440km med ytterligare ett gäng kilometrar. Andra faror längs vägen är att man kan trillar i kanalen. Huvudelen av sträckan så befinner du dig en halvmeter från kanten och det är inte lätt att ta sig upp ur kanalen om du ramlat i.

Det har även förekommet problem där löpare under nattetid blivit rånade och misshandlade av fulla britter, när löparen passerat igenom någon av alla städer och byar. Vi löpare uppmanas att nattetid gå ihop ett gäng löpare för kunna skydda och hjälpa varandra ifall något sådant återigen skulle inträffa. Vi uppmanas även att släcka våra pannlampor när vi passerar igenom  befolkningscentran.

Mina mål med Thames Ring 2013 är att genomföra loppet eller försöka i 100timmar. Om jag spänner min båge ordentligt så hoppas jag att jag skall kunna genomföra loppet på mellan 72-84 timmar. Det är mot detta som jag lägger upp mitt tidsschema.

16mil dygn 1

14mil dygn 2

14 mil dygn 3

Detta är mycket tufft ställda tidsmål och för att detta skall gå så krävs det att allt funkar problemfritt vilket det troligtvis inte kommer att göra.

För att ställa min tidsmål i relation till andra tider så är banrekordet, som sattes 2009, på 59 timmar och vinnartiden 2011 låg på ca 72 timmar.  Så som sagt jag spänner bågen ordentligt.

Jag kommer att redan från start blanda löpning och perioder av gång. Ex 50/10 Springa 50 min / gå 10 min. Gången blir min vila då jag äter, dricker, stretchar, fixar utrustning etc. Men tanken är att jag hela tiden skall ha ett moment framåt. Planerad sömn kommer at genomföras vid en CP och sömnen kommer i tid vara mindre än 10min eller mellan 2-3 timmar.

Mina två största utmaningar under loppet komma vara min motivation och mina fötter. Mer om detta kommer i kommande blogg inlägg.

/ Rikard

Ett oroligt lugn

Exakt två veckor till start på ett av världens längsta nonstop lopp, Thames Ring (440km), och de senast dagarna har ett oroligt lugn börjat lägga sig. Nu kan jag inte göra mer vad det gäller träning. Det som är gjort är gjort och det som inte är gjort får jag leva med.

Sist jag skrev hade jag Göteborgsvarvet bara några dagar framför mig och GBG-varvet blev inledningsvis en besvikelse. Jag hade en målsättning som jag kände mig ganska säker på att jag skulle greja och det var att springa in på under 1.35 men sluttiden blev 1.36. Under loppet kändes det bra och jag upplevde inte att jag var särskilt påverkad av värmen. Men missnöjet över mitt tidsmässiga resultat ändrades till att jag blev mer än nöjd då jag förstod att i stort sätt allas tider blev långsamma och att jag fick min bästa placering någonsin i GBG-varvet, 1311.

En vecka senare bar det av på skogstigarna från Skatås till Borås i arangemanget Borås Ultra Maraton. Erfarenheter från förra året gjorde att jag tog det medvetet mycket lugnt i den betydligt mer tekniska delen fram till Hindås. För att jag skulle ha kvar krafter till den mer lättlöpta och snabbare andra halvan. Det gick över förväntan och jag bättrade på min sluttid från 2012 med nästan 2 timmar. Sluttiden blev 9.27.

Sista långpasset som var inplanerat var en långorientering längs www.Hittaut.nu kontrollerna i Mölnlycke och Landvetter. Detta gick inte som förväntat. Jag körde med min Brooks Cascadia 5 istället för mina höga Jalas skor på fötterna och mina sargade fotleder orkade inte hålla sig stabila. Så efter ett antal småvrickningar ut i skogen valde jag att avbryta efter 5timmar. Tråkigt men klokt!

Salomon Trail tour i Skatås stod för en härlig överraskning. Sällan har jag blivit så utpumpad av att springa en halvmara. Vansinnigt rolig och jobbig bana som gav krampkänningar och spagettiben samt en tid på 2.09. Att vinnaren lyckades ta sig fram på otroliga 1.25 är helt galet. Hade jag haft fysiken att springa så fort hade jag inte vågat göra det på den banan. Galet imponerande!

Så nu handlar det om att konservera kroppen.  Hålla mig frisk och skadefri, vilket inte är lätt när man drabbas av PRH (Pre Race Hypokondri) J. Nu går jag och känner mig sjuk mest hela tiden och vågar inte ge mig ut och springa. Jag lyckades även köra in en spetsig blompinne i stortån vilket orsakat en infektion i tån!!!.

Arrghhh!!! Jag blir galen av rädslan att bli sjuk eller skada mig innan loppet.

Den närmsta tiden kommer jag att lägga upp lite fler inlägg om de sista förberedelserna och tankarna inför loppet.

Kör hårt!

/ Rikard

Det börjar ta form.

Nu börjar Thames Ring 2013 anta lite mer konkreta former än att bara var en tanke, ambition och ett träningsmål.  Resa och boende är bokat och betalt vilket innebär att avresedatum från Landvetter är fastslaget till den 2:e juli. På Heathrow blir det sen till att ta tåget till den pittoreska tvillingorten Streatley – Goring väster om London. Där blir det en natt på ett litet Inn som nog mer vänder sig mot kundsegmentet ”romantisk weekend” än Ultralöpare.

Den 3:e juli går starten men pga. tävlingens längd är det svårt att avgöra när jag kommer i mål och för att minimera risken för att jag skall få sova utomhus efter målgång så har jag bokat nytt rum på samma ställe from lördagen den 6:e juli. Går det riktigt bra så kommer jag få avnjuta natten mellan 6:e och 7:e juli i en skön säng. Söndagen den 7:e kommer då att ägnas åt att välkomna de kvarvarande löparna i mål. De har på sig fram till kl 13:00 på söndagen . På måndag när mina ben förhoppningsvis återfått viss funktion bär det av hemåt till Göteborg.

Att få fixa de praktiska detaljerna gör att det känns mer ”på gång”, mer på riktigt. Men jag ha fortfarande svårt att riktigt greppa distansen som skall springas! 440km går inte förhålla sig till riktigt. 160km kan jag konkretisera eftersom det är en distans jag genomfört vid ett flertal tillfällen, men 440km det ligger än så länge utanför min fattningsförmåga.                                                                                                                    Spännande är var det är! J

Träningen har efter de senast bakslagen för några veckor sedan gått fin fint. Två tunga veckor som följts av en lugn återhämtningsvecka.Fast jag fuskade lite i lördags och körde ett långpass med min gode vän Stefan. Jag ville pröva hur kroppen reagerade, min utrustning funkade, vilka energi produkter jag gillar etc. För det är så att det som funkar i 4-5 timmar, kanske inte alls funkar därefter. Ville också diskutera lite rutiner för löpningen nu när det är så extrema distanser på gång och då är Stefan den bästa prata med. Sagt och gjort så drog vi i väg i lördags längs Göteborgs Girots bana. Som med sina ca 70 km skulle ta oss runt GBG. Vi startade vid Ingo statyn kl 07:00 utanför Nya Ullevi och fick oss en riktigt härlig dag i Göteborg.

Jag blev mycket glatt överraskad över resultatet när jag i Spartathlon anda la handen på Ingos fot 6timmar och 25minuter senare. Maten funka, vätskan funka, kroppen var pigg och fräsch och inga onormala känningar någonstans i kroppen.

Något som oroar mig mycket inför Thames Ring är hur jag skall lyckas hålla mina fötter i brukbart skick. Jag har vid några andra tävlingar fått extremt svåra problem med väldigt sargade fötter och det vill jag undvika nu i Juli. Därför blev jag riktigt glad när jag för först gången prövade Gococo:s löparstrumpor och vadkompression. Torra fina, 100% intakta fossingar är ett bra betyg  på bra grejer!

Nästa helg är det GBG-varvet och en tid under 1:35 borde vara görligt. Sen blir det långpass helgen efter med Borås Ultra Maraton mellan Skatås och Borås.

En afteraction rapport kommer i mitt nästa inlägg.

BTW om någon av er läsare har några frågor så tveka inte att ställ dom J

/ Rikard

Nu är det trögt.

Förkylning har varit seg och inte velat ge vika. Först idag har jag kunnat/vågat gå på och träna enligt mitt träningsprogram, som Mattias på Aktivitus lagt upp. Efter ett längre samtal med Mattias så kom vi överens om att jag istället för att stressa ikapp i träningsprogramet så hoppar jag över ett par veckor och kliver in i vecka 17. Detta för att det skall takta med kommande tävlingar. Det känns tryggt när Mattias är inblandad det blir alltid bra då.

I övrigt så har det var inspiration som har gällt. Marathon de Sable gick ju av stapel för en dryg vecka sedan och jag hade svåra abstinens och en mycket stark längta tillbaka till den Marockanska öknen. Jag följde med stort intresse de 8:a svenska deltagarna och jag kunde se på tiderna att årets MdS var mycket krävande med temperaturer som stundtals tog sig över 50! strecket. Under mitt deltagande i MdS så var de mail som jag fick, till mycket stor hjälp och inspiration under loppet. Jag skickade ett antal hälsningar till de svenska deltagarna samt den britt som hade samma nummer (705) som jag hade 2012. Några av dem har nu vid hemkomsten mailat och tackat mig för mailen vilket känns jätteroligt.

Resultaten för de svenska blev som följer.

Placering Efternamn     Förnamn     Totaltid       Snitt fart

209               REBERG           Nils Johan      34H09’33    6.56 km/h

210                JOHANSSON  Karl Markus   34H11’18      6.55  km/h

217                ERIKSSON       Tomas              34H27’02    6.50  km/h

464               REXED              Henrik             40H29’11      5.53  km/h

582               KEGEL               Jakob               43H44’59     5.12  km/h

583               KLCOVANSKY Jakob               43H44’59      5.12  km/h

956                GREY                 Sarah               68H00’41      3.29  km/h

 

Fascinerade och se Reberg, Johansson och Erikssons tider som skiljde mindre än 20 minuter på totaltiden och vad jag fått höra så har de inte sprungit tillsammans utan haft olika rytm och ”ups and downs”

Utöver nöjet att få följa Marathon de Sable hade jag även nöjet att lyssna på ett föredrag av en av världens bästa kvinnliga ultratrail-löpare, Brasilianskan Fernanda Maciel. Fick även en kort pratstund med henne och bad om lite tips inför mina kommande utmaningar. Något jag absolut skall överväga och använda mig av när det blir dags för Thames Ring.

Tyvärr blev det klart idag att min parhäst Stefan väljer att avstå Thames Ring. Efter noga övervägande kom han till slutsatsen att ha inte hinner förbereda sig i den grad som han önskar och väljer därför att avstå. Ett klokt beslut! Jag inser att detta gör utmaningen för mig än större. Jag har haft ovärderlig hjälp av Stefan vid tidigare långlopp vi kört tillsammans och nu kommer jag bli ”helt” själv i den största löparutmaningen jag gett mig in på.  Att det kommer bli tufft det vet jag men nu kommer det bli ännu tuffare.

Idag så tog jag upp träningen enligt det program som Mattias tagit fram till mig. Fast jag tjuvstartade lite på morgonen med att springa en av kvalbanorna i Sprint SM-orienteringen som gick utanför mitt fönster på Guldheden. Orientering är fantastiskt kul! Senare på kvällen blev det ett backintervallpass. 40sek absolutmax i backe följt av 6 min jogg. Totalt 6 repetioner. Ett pass jag gillar.

Nu har jag ett par tunga veckor framför mig och en maj april/ maj månad fylld med tävlingar i olika längd. Mer om dess blir det i nästa inlägg här i bloggen

Det var det hela för denna gången

/ Rikard Hallgren

Retrospektiv – Marathon de Sable 2012

Med anledning av att Marathon de Sable just nu pågår i den Marockanska delen av Sahara så tar jag tillfället iakt och sammanställer mina rapporter från förra årets lopp som jag hade förmåmnaen att delta i. Hoppas det är av intresse

 

1:a direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-09

Äntligen gick starten. Ca 800 löpare gav sig iväg efter 2 dygns väntan i Berberlaegret.Första etappen var på 34km genom mestadels stenöken. Fantastisk natur men väldigt fientlig. Det kändes direkt om jag inte skötte tillförseln av vatten och näring. De flesta kilometrana var plana men med knytnävsstora stenar och sand som underlag. En del sandpartier var nästan som att springa på bristande skarsnö. Plattheten avbröts då och då av några bergsryggar som vi passerade över. Jag fick tiden 4.24 och det är jag nöjd med. Det gick riktigt bra till dryga 25km men sen tog de dryga 40 graderna ut sin rätt. Det var riktigt slitigt till etappmålet. Jag gick i mål tillsammans med en dansk och vi blev bästa skandinaver. Nu handlar det om återhämta så mycket som möjligt. Äta, dricka, sova, strecha och ta hand om mina blodiga fötter som tyvärr kan bli ett stort problem framöver. Jag ar lyckligt lottad som får uppleva det här Loppet. /Rikard 705

2:a direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-09

Hej igen.
”High way to hell” som spelades vid starten blev nästan sann idag. 38 km med 4stycken svängar annars spikrakt. Jag var hyfsat fräsch men jag kunde inte hålla samma takt som igår.  ”Hell” uppenbara sig på den senare delen av sträckan mellan CP2 och CP3. 10km spikrak helt platt utorkad sjöbotten drygt 40 grader varmt och helt fruktansvärt. Vid CP3 var jag både mentalt och fysiskt färdig. Jag vilade i skuggan 15 min o drack en massa vatten och blev bjuden på underbar chorizo av en kraftigt krampande Spanjor. Blåsorna från igår funka fint idag men nu har resten av tårna fatt sina. Sista biten till målet hade jag sällskap av den andra svensken har, Elisabeth Falkengren. Det gav ny energi som gjorde att vi gick i mål pa tiden 5.31. I morgon väntar 35km och tydligen hyfsat kupperat. Tack för de mail jag fått. Det är till en OTROLIGT stor hjälp att få mail. /Rikard 705

3:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-10

Sliten! Dagens bana var drygt 35km och gick genom mer varierad och kuperad terräng. Jag kände mig sliten på morgonen och blev än mer sliten under dagen. Mina fötter är ett elände och jag försöker lappa ihop dom så gott det går. Problemet är att alla tejpningar och värmen gör foten stor. För stor för skon. Det är inte skönt. Tur då att jag bitvis får uppleva helt fantastisk natur. En av danskarna i mitt tält fick tyvärr bryta idag pga skada. I övrigt så är alla mer eller mindre medtagna. Jag börjar känna av att energi som löpningen konsumerar inte ersatts med ny energi. I morgon börjar Marathon des Sable på riktigt. Etappen är 81km och jag tror att det kommer att ta lång tid för mig, mycket lång tid. Mentalt så går det upp och ner. Det är ett jobbigt lopp. I morgon blir det ingen uppdatering från mig då jag troligtvis fortfarande springer långt in på natten. Fortsatt skicka mail! Det är helt otroligt vad det höjer humöret. Hörs pa torsdag. / Rikard 705

4:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-13

Vilket eländigt dygn jag har haft. När start till den 81km långa etapp-3 gick hade jag redan ont i fötterna och haltade iväg och värre blev det, mycket värre! Natten innan ettappen hade vi sandstorm och vårt tält föll två gånger och jag fick båda gånger en tjock träpåle i huvudet. Så det blev inte så mycket sova. Min plan var att köra hela etappen i ett svep och helt enkelt bita ihop. Men mellan CP 4 (49km) och CP 5 (60km) tog mitt mentala bränsle slut. Jag hade då sprungit ca 15km i lösa sanddynor och det började bli mörkt. Bitvis gick jag och skrek och grinade pga smärtan. Fotot på mina barn hjälpte mig oerhört mycket. Även ett mail från en för mig okänd som fick inspiration av mig och hade en dyster historia som inspirerade mig. Vid CP 5 fick jag mina fötter ompysslade och jag gick och la mig i några timmar. I gryningsljuset gav jag mig iväg de sista 21km mot mål på tiden 25h30min. Mina fötter är slarvsylta och jag har fatt stark antibiotika och värktabletter infor morgondagens 42km. /Rikard 705

5:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-14

I morse på startlinjen stod jag och grina. Jag hade stapplat dit från tältet och smärtan i fötterna var helt osann. Fötterna var så svullna att jag inte fick på mig skorna utan att jag fick plockade ur sulorna, skippa mitt ankelskydd, klippte bort tå- och häldelen på skorna för att få plats med mina svullna klumpar till fötter. Jag var ledsen över att det förmodligen inte skulle gå att ta sig till mål i det skick jag var. Det kändes för jäkligt.   Vid CP3 grät jag igen. Precis där vid CP3 insåg jag att jag kommer att klara av Marathon des Sable!!! Helt jäkla underbart. Det visade sig att det helt enkelt inte gjorde ondare i fötterna när jag sprang så då gjorde jag det. Nu känns allt bara fantastiskt. I morgon är etappen bara drygt 15 km och absolut ingeting kan stoppa mig från ta mig i mål. Även om inflammationen i vänstra foten spridit sig upp i underbenet och vaden nu ser lätt abnorm ut. Tack för alla mail ni skickat det har varit till ovärderlig hjälp. /Rikard 705

6:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-16

Äntligen i mål!!! Kvällen igår var magisk. Lycklig över att jag fixade marathon etappen med min svårt sargade fötter. Fick njuta av en fantastiskt solnedgång i Marockos största sanddynor, live konsert med musiker och sångare från Paris operahus. Etappen var idag bara 15km ock större delen gick ett fantastiskt hav av sand. Plötsligt efter en sanddyna så var jag framme vid målet. Helt fantastiskt! Loppet blev mer en mental utmaning än en fysisk. Känner mig fysiskt helt ok men mina fötter är svårt sargade. Det har varit en helt fantastiskt upplevelse och Aktivitus träningsprogram har hel del med framgången att göra. Om jag inte varit så fysiskt stark hade jag aldrig pallat de mental påfrestning fötterna orsakade mig. /Rikard 705

Bakslag

De senste veckorna har träningen inte gått enligt plan. Efter att legat en halvvecka efter i tidsplanen hoppades jag på att kunna ta igen lite tid under påskhelgen och följande vecka. Jag plussade även på med lite fuktionell styrketräning med goda vänner och jag kännde mig pigg och stark i kroppen. Men en morgon vaknade jag med en omotiverad smärta i höften. Jag kunnde inte finna någon igentlig anledning till smärtan och härledde det till att jag legat konstigt under natten. Smärta gick inte över utan tilltog under dagen och efter ett mycket kort försök insåg jag att jag måste ställa in den planerade träningen. Jag bokad omgående en tid hos en naprapaten och där fick jag beskedet att en senplatta i sätet, där lårmuskeln fäster var inflamerad och jag beodrades att vila! Så planen att ta igen tid i schemat byttes till att jag tappade ytterligare en halv vecka och ligger nu en vecka sent i förhållande till plan. Fyra dagar senare med vila, Voltaren och återbesök hos naprapaten så var det återdags för ett träningspass. Jag startade med ett tröskel intervallpass om 8min/2min*4. Det blev ett bra pass i högt tempo och dagen efter så följde jag med Sina Andersson mfl på ett lungt och skönt varv på GBG-varvs banan.

Mina tankar har denna vecka varit fyllda av en längtan, en längtan till Marocko och Marathon de Sable som startade i Lördags. Jag hade förmånen att få uppleva detta lopp, som deltagare, för året och det är bland det häftigaste jag gjort i hela mit liv. Jag skulle om jag hade möjlighet utan tvekan ställa mig på startlinjen i Marathon de Sable igen. Nu står jag inte där på start linjen men jag följer loppet noga på nätet och främst de åtta svenskar som just nu kämpar sig fram i den magiskt vackra men ack så oförlåtande ökenlandskapet. När jag deltog förra året fick jag under kvällarna i lägret pappersutskrifter på mail som skickats till mig. Jag fick mail från nära och kära men också från en hel del människor som för mig var helt okända. Dessa mail var oerhört uppskattade och var en mycket stark motivations höjare. Därför skulle jag vilja be er läsare att skicka en hälsning til de svenska deltagarna. Genom att klicka på länken så kommer du tilll den sidan där du kan skicka mail till deltagarn (http://www.marathondessables.com/en/messages/write-to-a-competitor.html). De svenska deltagarna är    963 Tomas Eriksson, 953 Nils Johan Reberg, 982 Karl Magnus Johansson, 137 Henrik Rexed, 977 Jakob Klcovansky, 978 Jakob Kegel och 1077 Sarah Grey.

Förra året under Marthon de Sable skrev jag dagsrapporter från tävlingen som publicerades här på Aktivitus bloggen. Jag kommer i mitt nästa blogginlägg publicerar en samanfattning av dessa rapporter.

Det var det hela för denna gången

/ Rikard Hallgren