La Diagonal des Fous 2013! När magi, galenskap och löpning blir ett.

Bara några dagar efter att jag genomfört Trans Scania (ca 250km) började jag blicka framåt mot en av årets absoluta höjdpunkter vad gäller löpning. Ett lopp som i många år har stått på min ”Att göra”-lista. La Diagonal des Fous (LDdF) -Dårarnas diagonal!

Cirque Cilaos

Nyfikenheten på loppet har som sagt funnits där länge och det blev än mer intressant när Killan Jornet, flerfaldig vinnare av bland annat LDdF, rankade loppet svårighetsgrad till en 5:a på en 5-gradigskala. Att jämföra med det betydligt mer kända Ultra Trail du Mont Blanc (165km bergslöpning med ca 9500 meters stigning) som Killian satte en 3:a på. Jag antog UTMB-utmaningen 2010 och lyckades ta mig i mål efter att fått uppleva ett mycket speciellt lopp i de Franska-, Italienska- och Schweiziska-alperna.

Tanken på LDdF har legat och grott hos mig i många år men jag har inte riktigt fått rätta inspirationen att ta tag i det. Dels för att loppet som sådant är en utmaning utöver det vanlig och dels för att loppet går av stapeln på den avlägsna ön La Reunion i Indiska oceanen.

Tidig höst 2012 träffade jag min löparvän Fredrik som var nyfiken på att höra om mina erfarenheter och upplevelser från Marathon des Sable samt snacka löpning och löpningsprojekt i allmänhet. Fredrik nämner att han, plus några till skall åka till Reunion i oktober 2012 och anta utmaning LDdF. Min nyfikenhet väcktes omedelbart och nu fick jag ju en direkt personlig kontakt med någon som kommer att ha erfarenheter från loppet, som jag senare kan ”mjölka” på tips och råd. Jag bestämde mig nog ganska omgående för att 2013 skall jag göra ett försök på LDdF.

La Diagonal des Fous 2013

Men innan jag når startlinjen så måste jag också anmäla mig till loppet. Något som inte är helt okomplicerat ska det visa sig.
Anmälan öppnade under mars månad och anmälan skulle ske på loppets hemsida. Startplatsfördelningen var som följer, 1000 platser till Reunionbor, 1400 till Fransoser och 100 till resten av världen, vilket innebar att det gällde att vara på hugget när väl anmälan öppnade.
På hugget var jag men hemsidan kraschade omedelbart när anmälan öppnade och ett nytt datum för att anmäla sig sattes. Även då var det stora tekniska problem med anmälan men jag fick tillslut iväg en anmälan men fick dock in en bekräftelse på att jag fått en plats. Som ett komplement till min anmälan mailade jag även Race Director för att försöka få en bekräftelse på om jag fått en startplats eller inte.
Någon vecka senare fick jag det bekräftat att jag hade en plats på startlinjen till LDdF 2013, förutsatt att jag hade godkända kvalificeringslopp och en godkänd hälsoundersökning. Jag meddelade Fredrik den glada nyheten att jag fått en startplats och fick till svar
– Stackare! Du vet inte vad du ger dig in på.

Jag mailade in mina kvalificeringslopp och blev väldigt överaskad när jag inte fick Marathon des Sable godkänt som ett kvalificeringslopp (250km ökenlöpning i 6 etapper, längsta etappen var 80km). Efter lite mailande och vädjande fick jag OK på att MdS var ett godkänt kvalificeringslopp men att de var önskvärt om jag kunde genomföra ytterligar något ultralopp för att vara på den säkra sidan. Trans Scania i augusti 2013 blev det loppet.

Jag ställde upp i Trans Scania i syfte att återfå mitt löparsjälvförtroende efter mitt haveri på Thames Ring (440km nonstop).  Jag hade endast 3veckors förberedelser inför Tran Scania och jag blev därför extremt glad över att jag lyckades genomföra loppet och överraskad över att jag med 6 timmars marginal lyckades vinna loppet på nytt banrekord om 39timmar och 9min. Detta var precis vad jag behövde. Jag hade brutit en massa fysiska och mentala barriärer och var starkare än någonsin, fylld med självförtroende.

Men 250km löpning är inte fysiskt uppbygganden och självförtroende är en färskvara något som jag bittert får erfara under de sista månaderna av förberedelser inför LDdF.
Min kropp var i chock efter Trans Scania och den hade ingen motståndskraft överhuvudtaget. Förkylning efter förkylning slog in och ända fram till några veckor innan start så var jag i stort sett konstant sjuk. Under augusti-oktober fick jag nog max 10 pass som jag kan kalla för träning. Detta odlade stress och tvivel.

Banprofil LDdF 2013

Efter att på karta studerat banan på Reunion satte jag målet att genomföra LDdF på runt 40 timmar. Vilket skulle innebära att jag var tvungen att prestera på absolut max och bryta igenom nya barriärer in i ”områden” jag aldrig befunnit mig tidigare.

Jag träffade återigen Fredrik i september för att få lite sistaminuten tips och råd inför loppet och gick ifrån det mötet med oro, fruktan, nyfikenhet och ändrad målsättning. Efter att lyssnat på Fredriks beskrivning om loppets karaktär insåg jag att 40timmar var alldeles för snålt om tid, mer rimligt skulle vara 50-60 timmar eller att bara ta sig i mål på maxtiden 65timmar. Fredrik beskrev loppet som en evighetslång kamp i en helt fantastisk, magisk och obarmhärtig miljö. Jag läste även Viktor Vinterglöds artikel i Runners World om LDdF 2012 och den lämnade samma skrämmande och kittlande känsla.

Gryning över Indiska oceanen

Treveckor innan start insåg jag att det nu inte längre vara någon idé att känna stress över all utebliven träning. Det var inget mer att göra åt det fysiska och en måndag i mitten av oktober lyfte flyget mot La Réunion utanför Madagaskar. Vi (jag och min flickvän)välkomnades av tävlingsorganisationen redan på flygplatsen med, dans, romdrinkar och information, givetvis på franska trots att vi tydligt talade om att vi inte förstår franska.

Vi körde ner till vårt boende i l’Étang-Salé les Bains. När vi var inkvarterade så tog vi bilen upp till en av de tre s.k. cirklarna (mycket gammal vulkankrater), Cilaos. Jag var helt överväldigad över den fantastiska naturen och känslan av att det när som helst skulle hoppa fram en dinosaurie, efter någon av de 200 hårnålskurvorna upp till Cilaos, var påtaglig, Naturen påminde om den i Jurassicpark filmen. Underskön men respektingivande. Jag tror såhär i efterhand att redan här börjande tvivlen gro hos mig om det verkligen var möjligt att klara detta lopp med min fysiska status och en rimlig mängd risktagande.

Nummerlappsutdelning

Dagen innan start hämtades nummerlappen på målområdet La Redoute i St Denis. Det är inte bara vi svenskar som har en fäbless för att köa. Köa för att hämta sin nummerlapp, köa för att hämta sina tävlings t-shirts,  köa för att få ut sina ”drop bags”, köa för att få sin ”goody bag”, köa för att få sin ”goody bag” fylld. Allt detta i drygt 30 graders tropiskvärme och solsken.

På startdagen försökte jag sova så länge som möjligt och sen slappa större delen av dagen men det var i stort sätt omöjligt då det kröp i hela kroppen av förväntningar och farhågor. Det fick bli ett besök vid det fantastiska vattenfallet Grand Galet, som ligger längs den gamla tävlingsrutten. För att sen ta oss till starten i

Cascade Grand Galet

St Pierre. Sista fixet med utrustningen, tejpning av fötter, massor av mat och nervös väntan på att startfållan skulle öppna.

20:00 öppnade fållan och än engång var det en uppvisning i köande. I startfållan kastade en kvinna trolldom över mig, vilket jag hoppades var för att bättra på mina chanser att klara loppet. På Reunion finns det en lokal variant av voodoo som kallas Gris Gris (uttalas Grigri) men bara en stenkast från startplatsen finns en av öns mest kända ritualplast där utövare av Gris Gris kastar trolldom över folk i syfte att skapa misslyckande, missnöje, otur och sorg. Vad jag fick för trolldom kastad över mig vet jag inte.

Grav och ritualplats för Gris Gris (Reunion voodoo)

23:00 gick starten och ca 2500 löpare gav sig iväg ut i natten till ljudet av publikens uppmuntrande hejande och de mäktiga vågorna som rullande in från Indiska oceanen. 3km platt lugn asfaltslöpning, löpning längs trippla led av publik innan en skarp vänstersväng som var inledningen på den första backen. Den första backen var 38km lång och en liknelse som slog mig var Lidingöloppets sträcka fast i formen av Abborrbacken från start till mål. Efter ca 5 km övergick asfalten till smala grusväger igenom sockerplantagen. Det var bitvis som att springa genom en grön tunnel med sockerören hängde in över den smala grusvägen. Första check pointen var lite stressig. Alla ville komma igenom den fort och vi var många som var där samtidigt.

Jag stressade inte utan lydde det råd jag fått av Ulf, en av oss fyra svenskar som deltog. –Ät allt och ät så mycket du kan redan från början. Ulf har genomfört 12 LDdF så det var bara att ta till sig och göra som han sa.

Snart övergick grusvägarna till smala stigar med massor av stenar, rötter och knähöga trappsteg. En stig som slingrade sig uppför de djungelförsedda bergsidorna och som efter ca 40km skulle ta oss till Piton Textor (2165möh). Djungeln övergick såsmåningom i barrskog för att senare bli låg buskvegetation. Med stigande höjd blev natten kallare och kallare och det var en stor skillnad att gå från ca 28 grader vid starten för att 4-5 timmar senare höra knastret från nyfrusen is som krossades under våra fötter, när vi tog oss allt längre och längre upp bland bergen.

Soluppgång över Piton des Neiges (3070m)

Redan vid stationen Piton Sec efter 35,7km (1850 möh) var sjukhustältet välbesökt och förvånande många låg invirade i nödfiltar. Jag klarade kylan bra men när solens strålar vid 05:30 åter börja värma så var de efterlängtade.  Strax efter gryningen nådda jag slutet på den första backen vid Piton Textor och då hade de första 40km tagit drygt 6,5 timmar vilket var snabbare än jag tänkt mig.

Från Piton Textor till Mare à Boue (50km, 1596möh) var det relativt flackt och miljön påminde om engelskt hedlandskap. Efter Mare à Boue ändrade loppet karaktär och jag fick en försmak på vad som komma skall.

Tartanbana ala Reunion

Sträckan upp till Coteau Kerveguen (60km 2206möh) bjöd på mycket tekniskt utmanande löpning (eller snarare forcerad hiking) där inte en millimeter var flack eller jämn. Det bildas med jämna mellan rum klungor av löpare som hjälptes åt att ”dra” och motiverar varandra att hålla bra tempo men då och då var man bara tvungen att stanna och vila i någon minut för att sedan ge sig vidare framåt på stigen.  Jag gladde mig till att till sist komma upp till krönet vid Coteau Kerveguen för att sedan bara ha en utförslöpa ner till Cilaos (66km 1210möh) där min dropbag, mat och dusch fanns.

Men jag hade missat att jag framför mig hade utförslöpan från helvetet. På 2km skulle 800höjdmeter avverkas. På axelbred stig med ett underlag som får det mest tekniska delarna på Finalloppet att framstår som tartanbanan i jämförelse. Det var så illa att när jag kommit ner för väggen så haffade jag en åskådare att ta ett kort på mig.

Utför är inte alltid bättre än uppför!

Ett sådant där kort som man vill ta när man har kommit upp på någon hög topp eller liknande bara för att man är så nöjd över att man klarat av det. Ett sådant kort ville jag ha, jag hade klarat av att springa utför, en väldigt konstig känsla.

Men nu så nu var ju Cilaos bara runt kröken och det kändes riktigt gott. Men ack den förhoppningen brast fort. Det var inte mer än 4km men på de 4 km hade en ravin klämt sig in vilket gjorde att mina redan mörbultade ben fick ytterligaren ett par tre-hundra höjdmeter utförslöpning som givetvis avslutades med motsvarande mängd höjdmeter uppför.I Cilaos blev jag väl omhändertagen med massage mat och dusch. Det var välbehövligt och uppfriskande men kroppen började kännas sliten. Jag hade varit ute i 13timmar och avverkat 66km. Min snittfart låg på ca 5km/h vilket var mycket bra och långt över min målsättning på runt 3km/h.

Stärkt av detta faktum blickade jag nu upp mot nästa krön som skulle passeras, Col Taibit (76km 2080möh) Dock fanns det en oro över att jag kanske skulle få ta nedgången i Cirque Mafate från Col Taibit i mörker. Mafate är det område som är den stora, stora utmaningen i LDdF. Ett område inne i en krater med höjdskillnader på upptill 1800höjdmeter. Området är så otillgängligt att de enda sätten att ta sig in där är till fots eller med helikopter. Mitt stärkta självförtroende fick sig snabbt en törn när det återigen inte var ”vägen” som jag såg, som var ”vägen” jag skulle springa.

Col Taibit

Stigen upptill Col Taibit började med stigen ner till Bras Rouge. Värmen ner i ravinerna var olidlig och underlaget som jag tidigare tyckt var de värsta jag satt mina fötter på blev än värre. Från Bras Rouge på 920möh bar det ”äntligen” uppåt mot Col Taibit (2080möh). 1100 höjdmeter på runt 6km. Där flertalet av dessa höjdmeter togs i form av knähöga trappsteg.  Halvvägs upp till Col Taibit, i en icke officiell check point träffade jag återigen Ulf. Han gav mig lite uppmuntrande ord och tips inför den fortsatta färden.

Naturen som vi färdades i var bedövande vacker men samtidigt extremt smärtsam och obarmhärtig. Det fanns inget gratis någonstans och jag var hela tiden tvungen att vara på helspänn för att inte trampa snett,

Trixit

slå i huvudet i grenar eller utstickande klippblock eller i värsta fall trilla ner från de smala avsatser som stigen gick på.  Långa stunder var det upplevelsen begränsad till att lyssna och känna din egen mycket ansträngda andhämtning, titta på framföravarande löpares stegsättning för att räkna ut var jag själv skulle sätta mina fötter. Samt att med jämna mellanrum känna doften av framförvarande löpares kroppsliga förmåga att göra sig av med den gasbildning som uppstår när man stoppar i sig mängder med kolhydrater, protein och fett. Framförvarande löpares bakdel var, med anledning av lutningen i samma höjdnivå som mitt ansikte och sällan längre bort än 1,5 meter.

Det var tur att oavsett när man tog sig tid och att stanna och beundra naturen så befann man sig varje gång på en av de absolut vackraste, vildaste och mest fascinerande ställen jag någon sin varit på och  upplevt.

Col Taibit passerades i dagsljus och även nedgången till Marla i Mafate, ca 500 höjdmeter längre ner, togs i dagsljus.  Men på vägen ner till Marla skedde de som inte fick ske. Plötsligt när jag får

Utsikt från Col Taibit

möjligheten att ”rulla” på lite i löpningen, då underlaget blivit något så när jämnt, så trampar jag snett. Jag vrålar av smärta och förskräckelse när jag känner hur vänsterfoten viker sig under mitt ben. Hoppandes på ett ben skriker jag ut min vrede över det inträffande och förstår ganska omgående vad detta kan innebära. Smärtan går fort över och snart så är även hältan över. Men rädslan och oron släpper inte. Känslan av att inte kunna lita på min kropp eller snarar min fotled är påtaglig. Jag känner tydligt hur det är ett glapp mellan ben och fot och att foten är mycket ostabil. När jag nästan är vi Marla så viker sig foten än engång och jag börjar mentalt falla ner i ett svart djup. Jag kommer in till Marla och träffa där Ulf igen. Jag talar om för Ulf hur det ligger till med min fot samt att jag redan nu i skymningen börjat få svårt att hålla mig vaken. Ulf rekommenderar mig att sova en stund och jag följer hans råd. Med foten invirad i tryckförband för att lindra blödningen och kroppen inlindad i nödfilten så somnar jag tämligen ovaggad.

Utsikt över Mafate

3 timmar senare vaknar jag med ett ryck och stressad över att jag sovit så länge försöker jag snabbt vika ihop min nödfilt. En ur sjukvårdspersonalen ser mitt förvirrade och fruktlösa försök att vika ihop filten till ett vettigt transportformat och förbarmar sig över mig och skänker mig en ny filt. Jag börjar återigen räkna på tempotider och inser att sträckan Cilaos till Marla har tagit 4,5 timmar vilket ger en kilometertid på ca 2,5km/h och då har jag inte sölat längs vägen.

Jösses! tänkte jag, vad är det som händer! Jag packa ihop mitt kit, lämnade Marla (77km 1580möh) och gav mig ut i mörkret i Mafate upp på Plaine des Tamarins (81km 1770möh) vidare mot Col des Beaufs (83km 1950möh), övergången till Cirque Salazie.  Frusen, trött, förvirrad och extremt stressad över det faktum att jag höll ett så lågt tempo förvärrades av att jag ideligen trampade snett med min instabila vänsterfot.  Jag bestämde mig för att vid nästa check point besöka sjukvårdtältet för att fixa foten.

Och här tog det slut!

Vid Plaine des Merles (85km 1805möh) togs jag omhand av sjukvårdspersonal. Foten gjord inte ont, den var inte särskilt svullen men den dinglade lätt när jag skaka på benet. Sjukvårdarna skakade på huvudet och på förvånansvärt bra engelska förklarade de för mig att, om ca 2km går banan in i ett extremt svårt parti där det inte finns möjlighet att vända eller få hjälp. Stigen är så smal att det inte går att mötas och det stupar, på sina ställen, flera hundarmeter ner. Hon tejpar min fot noggrant erbjuder mig smärtstillande, som jag tackar nej till och hon ber mig att sätt mig och fundera över fortsättningen. Jag äter, dricker, känner, tänker och räknar på tempo och tider. Som nu var ner på ca 2km/h. Jag vet att framför mig ligger 30km av loppets absolut mest utmanade del, den andra passagen av Mafate med 2500meter ackumulerad stigning på ca 25km. Detta kommer till största del ske i mörker och jag hade varit ute i mellan 26 -28 timmar.  Jag fattare ett beslut där som då kändes helt rätt för stunden.

-Det är inte värt riskerna! Jag avbryter LDdF.
Ett beslut som där och då säkert var klokt men som jag i efterhand tyvärr är mycket besviken över att jag tog.

Jag tog mig ner från Plaine des Merles till Rte Forestiere Haut Mafate som låg ca 200höjdmeter längre ner och där fanns den enda vägen som leder ut ur Cirque Salazie. Gick fram till vägräcket där stigen fortsatte in i Mafate, ned till La Plaque, 700höjdmeter längre ner. Funderade en extra gång och gick sedan till funktionären och sa
–I´m out!
Nästa fråga från mig var vart bussen till St Denis fanns någonstans. Funktionären tittade på mig och sa
-No bus!
-Dont you have a friend that can pick you up?

Det slog mig då att i tävlings infon stod det att arrangören inte på något sätt tar ansvar för löparna då de brutit loppet. Det var nu mitt i natten och jag befann mig långt upp bergen på en av de mer otillgängliga platserna, utan mobil täckning och på ”fel sida” av ön i förhållande till var jag bodde.

Som tur var så var jag inte ensam att kliva av här. Så jag lyckades efter en stund fixa en plats en kombibil, där de fällt baksätet och stuvat in 3 liggande löpare, inklusive mig.
Det franska paret hade den stora vänligheten att köra mig ända fram till uppfarten till det hus där jag bodde. Jag kom till huset med det första gryningsljuset och möttes av att en låst entrégrind till husets trädgård! Att klättra och smidigt svinga mig över den två meter höga grinden var verkligen något min kropp inte ville. Men längtan efter dusch och säng gav mig några sista krafter och snart så var jag både tvagad och djupt sovande.

Medan jag och trynade i sängen så tog sig de övriga tre svenskarna sig till målet på Stade de la Redoute i St Denis.

Emelie Forsberg 31t 29min, 2:a plats totalt!!!
Ulf Andersson 43t55min Mark Thorpe 47t 57min

Mycket imponerande prestationer!

Summa summarum.

Här får fotlederna stryk.

LDdF är ett helt fantastiskt lopp och en extremt tuff utmaning. Utmaningarna är många, distansen i sig är respektingivande, den ackumulerade mängden höjdmeter skojar man inte bort. Att hålla igång så långt tid som det krävs för mig som vanlig motionär (50-60 timmar) är oavsett miljö en mycket stor utmaning. Det handlar om att kunna vila effektivt, ta hand om sin kropp, lyckas hålla fokus och motivation på topp och få i sig tillräckligt med mat och vätska längs vägen. Men mest av allt var underlaget den största utmaningen. Ett underlag som sakta maler ner dina muskler och leder och som driver dig till gränsen för vansinne.

Jag är mycket besviken över att jag fattade beslutet att bryta. Det kanske var ett klokt beslut men jag är säker på att jag med ett lite mindre grumligt medvetande hade fattat ett annat beslut och senare lyckats ta mig i mål. Jag är också väldigt besviken över att jag åsidosatte en av mina grundregler vilket är att jag inte får ta beslut som kan påverka loppet som helhet, när det är mörkt. Jag vet av erfarenhet att mitt huvud inte funkar som det ska när det är mörkt.

🙂

Men jag är otroligt glad över att jag gav mig möjligheten att få uppleva LDdF och ön Reunion. Ett magiskt vackert ställe där vart du än vände blicken bjöds på vykortsvyer.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att göra ett nytt försök att bemästra LDdF 2015 och då kommer att jag var förberedd på ett helt annat sätt.

Träningsmässigt så måste man träna gång eller hiking i svår terräng och gärna med mycke och brant kupering. Löpträning måste kombineras med styrketräning av lår, säte och vader samt teknik träning i hur man springer utför snabbt, effektivt och skonsamt.

Jag behöver minst tvåstycken liknande lopp på mellan 100-160km med 5000-10000 ackumulerade höjdmeter.

Utrustningen funkade bra och jag är återigen väldigt nöjd över Gococo strumporna samt Gococo calf sleeves som jag använde under loppet, inte ett märke på fötterna och vaderna var de muskler som funkade bäst.

Godmorgon! På väg mot Piton Textor

Jag blev väldigt nyfiken på Hoka One One skor som jag såg väldigt många springa med och det får nog bli så att jag investerar i ett par Hoka One One Mafate 3 skor inför säsongen 2015.

Handskar är något jag kommer ha nästa gång. För att skona händer då händerna användes frekvent till att greppa i rötter, grenar, stenblock och för att ta emot sig de otal gånger som jag snubblade.

Jag kommer att ha med mig en tidsplan där jag lätt kan se när jag behöver vara vid vilken check point för att hålla rätt tempo samt vilka delar av banan jag kommer att få genomföra i mörker.

Energimässigt så kommer jag nog i framtiden hoppa över energibarerna. Inte för att de inte funkar eller för att de smakar illa utan mer för att de är jobbiga att äta och jag därför äter för lite. Gel däremot funkar hur bra som helst. Lätta att få i sig, ger bra effekt och jag får tack och lov inga problem med magen.

Saltpiller och Resorb kommer att komplettera sportdryckstabletterna även framöver. Dock kommer jag nog att överge ”camelback” systemet och gå över till att ha flaskor istället. Detta för att jag tappar kollen på hur mycket vätska jag har kvar får svårt att ransonera min vätska. Sen är det även mycket lättare att fylla en flaska då tillfället bjuds.

Vad blir det härnäst? Sitter nu och funderar på vad som ska bli nästa grej och har väll i stor planen klar för 2014. Om jag får en startplats så kommer jag i maj göra ett nytt försök på Grand Union Canal Race (ca240km nonstop)samt även göra ett försök på alla lopps moder, Spartathlon (250km nonstop) i september.  Utöver det så är Ultra-Vasan (90km trail) bokad i augusti och Lejonbragden (100km trail) i maj. Och om jag känner mig själv rätt så blir det säkert någon grej till.

Om någon har funderingar eller frågor så ställ gärna dessa här på bloggen eller direkt till mig på Aktivitus Lördagstrail, där jag är en av ledarna som kommer att guida er runt i skogar och parker i Göteborg med omnejd.

Oj då det blev mycket skrivet denna gång 🙂

Hoppas verkligen att det varit intressant och att det inspirerar någon av er läsare till något bra.

Avslutar med Fredriks hälsning till mig när jag klivit av loppet.

– Jag försökte avråda dig:-) Bra jobbat och ett minne för livet!!

/ Rikard

Plaine de Sable

Annons

Aktivitus träningschef Mattias Lundqvist SM vinnare Master herr 2013

I helgen avgjordes Triathlon SM på medeldistans. Låter som lite halvlångt men det är fasen inte halvlång, jag kom i mål på 4:12 och en del behövde 6 timmar på sig att fullfölja. Som ett längre långlopp på MTB. Sträckan som skulle köras var 1900 meter simning, 90 km cykel och 21 km löpning. Simning i manet-tätt öppet saltvatten med rätt mycket vågor ( 6-8 m/s vind), cykel på nästan platt bana och löpning på en halvbackig bana.

Tävlingen kördes ute på Tjörn i och runt Skärhamn. En vacker idyll perfekt för ett Triathlonrace där man gick ur huse denna helg.

Jag lyckades alltså vinna min så kallade agegroup 10 minuter före tvåan, min klubbkompis Lars Rosenkranz och hade varit 11:a om jag ställt upp bland elit-triathleterna som kör en klass som heter senior. Skall man leka teoretiker ytterligare hade jag haft en topp-tio placering på SM om jag kört seniorklass. Jag hade bästa cykel -och löptid i min klass och tredje bästa cykeltid totalt av alla. Mina splittar blev 36:13, 2:07:29 och 1:25:59.

Simningen var riktigt rolig och kaotisk. Men mäktig känsla faktiskt att simma långt ute i öppet saltvatten men en massa andra som sällskap.

Cyklingen gick enligt plan. Kan hända med facit i hand lite passiv men det vet man först i efterhand. Jag tryckte på i stort sett vad som gick, alltså full fart. I de backar som fanns över syragränsen och sedan utför en bit under för återhämtning. På platten precis på. Jag tror det är något många triathleter saknar, förmågan att köra ordentligt anaerobt under perioder för att inte tappa fart. På platten körde jag inte jättemycket fortare än konkurrenterna  men på de tuffare partierna  körde många ganska passivt och inte så fort. Skall man åka fort på cykel måste man ta i där det gör störst skillnad på farten, dvs där det går som mest långsamt. Detta fungerar inte på full distans men på halv IM är det ”plattan i mattan” som gäller och då är fartstrategi viktig. Men då måste man ha tränat på just detta, att kunna återhämta sig snabbt efter upprepade inslag av anaerob körning och dessutom inte ta för mycket stryk av det så man kan springa okej sedan.

Löpningen gick bra men mentalt tufft som vanligt efter ett tag. En sida av en är nöjd att bara komma i mål medan den andra vill springa fort och ta placeringar. Jag lyckades, trots armband för varvräkning, tappa räkning på varv och var helt övertygad att jag hade 5 km kvar när jag blev invinkad mot mål. Skön känsla minst sagt att få ”åhh 5 kvar” till att helt plötsligt sitta och göra ”high five” under en fleece-filt i mål med Ted Ås och Calle Brümmer som jag då inser inte varit så värst långt före mig.  Då går det upp för mig att jag gjort ett riktigt bra race. Innan dess hade jag faktiskt noll koll och det enda jag visste var att jag var före snabbsimmaren och duktige cyklisten Lars R som jag på förhand gissat vara min vassaste konkurrent om segern i M40.

På det hela taget väldigt väldigt  glad och nöjd med denna tävling och min tävlingssäsong i triathlon och cykel. SM-brons i tempo och SM-guld i partempo i H40 i landsvägscykel, 6:a på Mountainbike SM Marathon i H40 och nu seger på inofficiellt Triathlon-SM på medeldistans i mastersklassen M40-44. Har nu gjort 2 säsonger med Triathlon och tagit mig upp och nosar på elitklassen så jag får vara riktigt nöjd med det. Har full respekt för de som gör ner mot 4 timmar och under detta på halv IM, tro inget annat då jag vet vad som krävs. Men om 2-3 år kanske jag kan vara där om jag förbättrar min mediokra simning, håller samma nivå på cykel och förbättrar löpning några procent.

En bidragande orsak till styrkan på cykel är naturligtvis mina 15 år som tävlingscyklist men även en vinterträning på en triathlonanpassad testcykel från Monark med wattmätning samt högintensiv träning med likasinnade i Göteborg. Vi har ofta 20-30 cyklister som inget hellre vill än att köra i från varandra på träning under säsong. Målsättningen på dessa pass är inte att alla skall hänga med i ett jämnt tempo utan nästan tvärt om…

Uppladdning inför loppet kan kanske intressera någon. Dagen innan körde jag kl 17-18 cirka 45 km tempocykel med 38,4 i snitt på banan (provkörning av varvet), Dagen innan den 45 km tempo hemma med 40 i snitt, på onsdagen tävling 10 km tempotävling följt av 5 km maxfart. Vila mån, tisdag 52 km tempocykling 36,3 i snitt. Tävling SM Långlopp MTB söndag. Löpning bara 2 korta pass på ca 10 km men 10 dagar innan gjorde jag ett långt terrängpass på 2:30 som gick bra samt uppe i Sälen i samband med Cykelvasan några rätt tuffa pass (  2 st 20 x 30/60 och några terrängpass på 25 km. Dagen innan LL-SM på MTB blev det 10 km bra fart vill jag minnas.

Energiintag under loppet: ett par dl saltvatten till att börja med…. På cykeln 2×70 cl sportdryck med 75g per flaska  plus lite spets av hemgjord koncentrerad flädersaft. På löpning 1 mugg vatten, 1 mugg sportdryck/cola på varje station på banan. Dvs varje 2,5 km om jag räknar rätt.

Tävlingen har en helt magisk stämning. Alla, och då menar jag ALLA, som jobbar med tävlingen har ett leende på läpparna. Alltid. Man blir glad av att bara vara på plats. Fantastiskt publikstöd och många kända ansikten som supportar.  Tävlingen får nästan larvigt mycket beröm överallt men det finns fog för det, jag lovar! I mål fick jag en stor kram, bara en sådan sak!

Resultat med alla sträcktider finns här. (Kolla in vinnaren Björn Anderssons cykeltid… över 45 i snitt på 90 km är skapligt för någon som sedan skall springa en halvmara…)

//Mattias Lundqvist

VD och träningschef på Aktivitus Testklinik & Coacing

Foto: Lisa

Trans Scania 2013.

Efter min bittra sorti ut ur Thames Ring i början av juli så funderade jag mycket över vad som gick fel och vad jag inte gjorde rätt. Det jag var orolig för under Thames Ring, mina fötter och mina ben, var det som fungerade bäst. När jag klev av Thames Ring efter drygt 150km var fötterna näst intill oberörda. Benen var fortfarande pigga och redan dagen efter kunde jag utan större problem jogga 10km, dagen därefter ca 20km. Det var det som jag trodde var min styrka och som jag därför inte fokuserade på så mycket som blev mitt fall, huvudet! När sömnbristen satte in under natten ökade stressen och motivationen minskade. Jag missuppfattade en så kallad reptid och blev mer stressad. När jag sedan tog mig framåt allt långsammare och ideligen föll i sömn, med risk för att falla i kanalen, tog det till sist mentalt stop.

Jag gav upp!

Thames Ring är över för min del ;(

 

Med ett stukat självförtroende satte jag mig ner och utvärderade vad som hade hänt. En slutsatts som jag drog var att om jag skall starta i en sådan extremt lång nonstop tävling som Thames Ring är (440km) så måste jag ha minst tre framgångsrika tävlingar som är längre än 160 km (den längsta distans jag sprungit nonstop).  Men jag behövde även ganska snart ett långlopp för att återfå löpar-självförtroendet och den tävlingen behövde vara på 160km eller mer. Så var hittar jag en sådan tävling? Jag funderade på om GAX (160km runt Österlen) fortfarande arrangerads och i mitt sökande efter detta så dök Trans Scania upp. GAX och Trans Scania är grundade av samma arrangör. Jag är inte så road av att springa ett ultralopp flera gånger (jag sprang GAX 2009) så jag började söka info om Trans Scania och om det överhuvudtaget arrangerades fortfarande. Det var inte helt lätt att få tag på aktuell information men efter lite mailande och sms:ande så hade jag fått den information jag behövde och mindre än tre veckor innan start var jag anmäld.

Uppladdningen införloppet hade ingen särskild struktur utan sommaren rullade på som vanligt med i stort sätt daglig löpning var helst jag befann mig. Det var storskillnad jämfört med förberedelserna inför Thames Ring. Inställningen denna gång var mer att det får gå som det går.

1. Trans Scania är Sveriges längsta lopp och det är ett terränglopp där den tävlande står för egen support eller är självförsörjande. Trans Scania har arrangerats årligen sedan 2010 och haft lite olika sträckningar. Men grundidén har varit den samma, korsa Skåne från väst till öst och tillbaka. Loppet är extremt ”low key”. Inga banderoller, inga sponsorer, ingen publik, inga chekpoints, i stort sett ingenting alls förutom näst intill omänskligt lång löpning.

Översikt, Trans Scania 2013.

 

Sviten på Bjärredstrand.

Jag åkte ner kvällen innan start till Bjärred där jag slog upp mitt lilla ”tält” vid stranden. Promenerade runt lite på långabryggan, åt en pizza och kröp sedan ner i min sovsäck för att få den sista sömnen på länge.  Tidig morgon med tillagning av frukost och morgon toalett på den offentliga inrättningen vid stranden.

Starten skulle gå kl 08:00 längst ut på Långabryggan, ca 500m lång pir ut i Öresund.  Sju hugade ultralöpare slöt upp vid starten i ett regnigt och disigt Bjärred. Startskottet gick och jösses vad långsamt det gick. Mitt tålamod räckte i ca 10m sen var jag tvungen att springa i mitt tempo vilket innebar att jag drog ifrån med marginal redan på bryggan. Jag lade mig på 55min/mil tempo och min plan var enkel. Jag springer som det känns bra för kroppen. Springa fort när den vill det, springa långsamt när den vill det, gå eller sitta och vila när kroppen så önskar.

På väg ut till startplatsen

 

Strax utanför Lund cyklade arrangören Pär Sikö ikapp mig och frågade om jag hade tänkt att hålla ett så högt tempo? Jag svarade att jag kör så länge det funkar men att det är ett långt lopp och väldigt mycket kan hända. Pär var bekymrad över att jag skulle gå i mål redan på lördag och eftersom han inte planerat med att någon skulle göra det var han tvungen att ordna fram någon som kunde ta emot mig vid målet. Jag sa till Pär att jag har en förhoppning på att köra Trans Scania på mellan 35 och 40 timmar men att som jag tidigare nämnt. -Det är ett mycket långt lopp och väldigt mycket kan hända.

Vid Skryllegården (ca 24km) gick banan in på Skåneleden som härifrån skulle den orangea markeringen följas ända framtill vändpunkten vid Haväng. Nu blev det i stort sett bara terräng löpning och jag började mentalt ladda för banan första stor utmaning, Romeleklint (ca 40km). Romeleklint var banans mest kuperade sträcka med, vad jag tror, banans högsta punkt. Efter att jag passerat den hoppades jag på att jag inte skulle behöva passera den i mörker på tillbakavägen.

Löpningen flöt på bra och vid Blentarp (ca 58km) stannade jag och åt en Hamburgertallrik på det lokala haket samt provianterade på Tempo med energi dryck, godis och gifflar. Det jag inte stoppade i mig gömde jag vid Blentarps kyrka för att kunna plocka upp det på tillbaka vägen.

Dropbag gömman!

På väg fram till dropbag-gömman njöt jag av en glass som jag köpte vid Sövdebadet. Gömman hittades lätt och vad jag kunde förstå var jag den förste där, eftersom ingenting såg rört ut. Jag bytte mina kläder, smorde fötterna bytte till löparväst istf löparbälte, fyllde på med bar och gels. Sen bar det av igen och det skulle nu vara nästa 130km innan jag kom tillbaka till dropbagen!

Strax efter dropbag gömman kom jag in på den delen av Skåneleden som jag sprang när jag genomförde GAX (Österlen-runt) 2009. Så detta var terräng som jag kände igen.  Bland annat innebar detta att jag hade koll på en del ställen där jag kunde få tag på vatten, dygnet runt. Det kändes tryggt. Tempot var nu betydligt beskedligare och löpningen varvades allt mer med gång.

Ca en mil från Lövestad (ca90km) tittade jag på klockan och den hade passerat 19:00. ICA i Lövestad stänger 20:00 och det skulle vara det sista stället att proviantera på inför natten och morgonen. Jag fick väldigt brått och kom åter upp i 55min/mil tempo. Med 5minuters marginal klev jag in på ICA. Jag försåg mig snabbt med kvällsmat och frukost. Men när jag skulle betala upptäckte jag att jag inte packat över mina kontanter, kreditkort och ID-kort från löparbältet utan dessa låg kvar i dropbagen. Åse på ICA visade sig var snällheten själv och utan att blinka så sa hon att det där kan vi ta senare och gav mig en lapp med kontonummer m.m. Jag blir så himla glad när jag träffar genuint vänliga och omtänksamma människor. Så med en halvfull ICA-kasse gömde jag min frukostmat i Lövestad för att sedan bege mig över gatan till den lokala pizzerian. Här hade inte ägaren riktigt lika stor tillit till mig. Han sa blankt nej till att handla på krita men efter viss tvekan så bestämde han sig för att fråga den som verkligen bestämmer, hans fru!

Hon tittade på mig och sa

– Det går bra! Han ser ju så snäll ut!

Jag lyxade till det med en Hawaii-pizza och ett par koppar kaffe. Sen bar det ut i skymningen mot det som brukar vara min största utmaning, natten. På väg mot Andrarum passerade jag ett parti med mycket teknisk terräng och, vilket jag upptäckte på vägen tillbaks, ilskna kreatur. I Andraum (ca 105km) skulle det finnas en stuga som jag trodde vi skulle ha tillgång till. Något som visade sig vara fel. Det var en kaffestuga som var öppet dagtid och innan jag förstod detta hade jag knackat på några stugor och vänligt men bestämt blivit avvisad. Jag undrar vad de tänkte när en löddrig löpare knackar på sent på kvällen och förväntar sig få komma in J.

Nu var det kolmörkt och jag började få problem med att hålla mig vaken. Med mesta dels gång tog jag mig fram till Brösarp (ca 120km) och började få vittring på havet. Jag anlände till Haväng (125km) och havet efter drygt 18 timmar. Sakta gick jag ner för till havet över den mjuka sanden och väl där så dopade jag min hand i Hanöbuktens bräckta vatten. Jag tog en bild och vänd sen för att ta mig tillbaks till västsidan av Skåne. Fast innan jag gjorde det så lade jag mig och sov en timme på parkeringen vid Havängsvandrarhem. Det var fortfarande mörkt när jag började gå i västligriktning och strax mötte jag en löpare, Magnus Hjelmer. Vi pratade en stund och han sa att behövde sova ett par timmar. Min tanke var när vi skiljdes var – Jösses han är bara 30 min efter mig, undra när han kommer att passera mig.

Om man är snabb får man se Hanöbukten i mörker.

 

Om man tar det lite lugnare så ser Hanöbukten så här vacker ut
(foto Peter Bengtsson)

Inte långt efter att jag och Magnus mötts så dök ytterligare två löpare upp, Henrik Kockum och Peter Bengtson. Henrik och Peter önskade mig lycka till och i förskott grattade mig till seger!  Min känsla var totalt det motsatta. Inom de närmsta 12-15 timmarna kommer de sakta, sakta att passera mig, tänkte jag. Jag var dock inte så brydd över detta. Placeringen i tävlingen var inte av intresse utan det som var fokus var att överhuvudtaget lyckas ta mig i mål.

När jag på passerade det tekniskt svår området mellan Andrarum (ca 135km) och Lövestad (ca 145km) såg jag det jag missat när jag passerad i mörkret under natten. Kor, tjurar och ungtjurar. Eftersom kreaturen stod mitt på Skåneleden, gick jag lugnt och still i en stor halvcirkel runt hjorden. Men plötsligt började en ungtjur sätta fart mot mig. Jag tog längre steg oftare och detta triggade igång de övriga djuren och innan jag visste ordet av hade jag 20-30 kreatur galopperande rakt mot mig. Den korta sträckan i hagen blev tävlings överlägset snabbaste sträcka. Jag har ingen aning hur min slitna ben plötsligt kunde utveckla rena sprinterben. Med bara någon meter tillgodo lyckades jag ta mig ur hagen och ful med adrenalin skällde jag ut kreaturen, gav dom fingret och fortsatte mot min gömda frukost i Lövestad. Strax efter kl 9 tryckte jag i mig min frukost som jag lirkat fram ifrån min matgömma i centrala Lövestad.

Jag hade fortsatta problem med att hålla mig vaken och det var ett bekymmer. Vid Lövestad kyrka lade jag mig på en grässlänt för att sova, sova så länge jag behövde! Så blev det inte! Något annat bestämde hur länge jag kunde ligga där och sova. Rödmyror!  Jag hade lagt mig ovan på ett pissmyre bo och det som började som ett lite stick vid knät som jag trodde var ett vasst gräs eller ett barr övergick snart i vilt fäktande och borstande när den sidan av min kropp som legat mot marken var täckt i små illasinnade rödmyror som tuggade på allt exponerat skinn, de kom över.  Så upp och iväg igen! Nu fick jag en period med mycket bra flyt. Jag har inte koll på tempot men så här i efterhand så tror jag att jag låg på mellan 60 och 65 min/mil. Snart närmade jag mig mitt eget distans pers på 100miles (drygt 160km). Så nu var det dags att ge sig in i min personliga twilightzone. Allt efter detta skulle vara helt okänd ”mark” för mig. Flytet höll i sig ända till dropbagen utanför Sövde (ca190km).  Nya fräscha kläder på, nya nävar med vaselin på utsatta ställen på kroppen. Mer Gel och bars lastades i löparvästen. Och ca 30 min senare var jag på väg igen. Jag hade alltså minst 30 min försprång, om inte någon passerat mig när jag legat och sovit eller när jag satt och åt frukost.

Nästa mål var Blentarp (ca198km) där jag hade en matgömma men där det också fanns ett gatukök! På vägen till Blentarp började det bli tungt och väl i Blentarp var jag mycket låg. Jag åt inget av min mat i matgömman och den hamburgertallrik jag beställt, åt jag knappt halva. Jag lämnade maten (och lite till skulle det visa sig senare) och fortsatte mot Lund. Nu var jag riktigt låg, illamående och bitvis mycket förvirrad. Jag ringde min flickvän och fick en massa motivations boost av henne men det hjälpte inte mot mitt förvirrade tillstånd och jag börja se suddigt. Jag hade stundtals svårt att hitta på en spikrak välmarkerad vandringsled.  Jag började även misströsta att jag kanske skulle få ta Romeleklint (ca 220km) i mörker. Något som jag inte alls såg framemot. I Blentarp hade jag fått beskedet att jag ledde loppet men det framkallade bara en stress över de löpare som låg bakom mig och som troligtvis snart skulle passera mig, åtminstone om det dåliga tillstånd jag nu var i skulle hålla i sig.

Före!

Efter 200km.

 

Nu fick jag börja gräva djupt efter motivation! Jag gladdes över att varje steg jag tog var ett nytt personligt distansrekord, Jag kortade ner kartan och satte mål som låg några kilometrar bort och där gav jag mig en klapp på axel och satte ett nytt mål. Målet låg fortfarande flera timmar bort och kändes utom räckhåll.  Solen började går ner, men jag hade som tur var hunnit passera Romeleklint i dagsljus, när jag återigen kom in i skogen öster om Skryllegård. I skenet av min pannlampa ringde jag Martin Gunnarson, som fått uppdraget av Pär Sikö att ansvara för motagandet vid målet, när jag kom fram till Skryllegård (ca 235km). Martin frågade hur långtid jag trodde det kunde ta för mig till målet. – 1.5 eller 2.5 eller 3,5 timmar blev mitt svar.

Pendlingarna mellan mina ”highs” och ”lows” var nu mycket häftiga. Förbi Rögle sportfiskesjöar gick det hur fort som helst för att bara minutrar senare knappt orka ta mig framåt. Vid vindkraftverket på Hardeberga kunde jag i mörkret se det upplysta Lund där målet fanns på Spolegatan 7. Nu började känslan av att jag skulle klara av det infinna sig. Denna känsla brukar vara snudd på euforisk men denna gång var det inte alls så. Det var en känsla av längtan, längtan att misären skulle ta slut! Trots att Martin sagt att jag med stor marginal leder loppet, så kunde jag inte slappna av. Med jämna mellanrum stannade jag och tittade bakåt för att se när nästa löpares pannlamps-sken skulle dyka upp.

I utkanten av Lunds bebyggelse följde jag en extremt lång (upplevde jag det som) raksträcka in mot centrala Lund.  Sista biten mot målet orienterande med en karta med gatunamn, tyvärr kunde jag inte läsa gatunamnen eftersom jag fortfarande såg suddigt.  Men det gick bra ändå och plötsligt så vänder jag in på Spolegatan och där möts jag av Martin och en kamrat till honom. Ingen publik, inget målskynke, ingen medalj, bara ett par leenden, och ett stort grattis till segern i Trans Scania 2013.

MÅL!

Min känsla var –Skönt att eländet är över! Nu vill jag duscha!

Jag gick i mål strax efter kl 23 och klarade av de 250 kilometrarna på tiden 39 timmar och 9 minuter. Min stress över att bli omsprungen visade sig vara obefogad som ni kan se i resultatlisten här nedan.

1. Rikard Hallgren 39.09
2. Magnus Hjelmner 45.01
3. Henrik Kockum 48.09
4. Peter Bengtsson 54.04
5. Thomas Alm 56.06
6. Stefan Olsson DNF
7. Zingo Andersen DNF

Efter målgång guidade Martin, med kumpan, mig till ett närliggande hotell där en dusch och en säng följt av en hotellfrukost skulle avnjutas. Trodde jag.  När jag skulle betala för rummet upptäcker jag att jag saknar mina kontanter mitt kreditkort och mitt ID. De hade blivit kvar på Gatuköket i Blentarp när jag tidigare underdagen i svårt förvirat tillstånd lämnat stället. Men tack och lov fanns Martin med och utan att blinka så läggar han ut för mitt rum. Förutom själva löpningen så kommer det bestående minnet av Trans Scania, vara alla snälla, förstående och tillmötesgående människor jag träffat längs vägen.

Summa summarum  så överträffade min prestation allt jag hoppats på även om jag innan loppet kände att jag var stark. Jag hade inte bara slagit en massa personligarekord. Jag hade även vunnit Sveriges längst Lopp men framför allt hade åter fått min löparsjälvförtroende.

Nu gäller det att skifta fokus och blicka framåt. I dagarna bokar jag min resa till ön Reunion där jag, i oktober, ska ta mig ann det respektingivande loppet Le Diagonal des Fous (http://www.grandraid-reunion.com/?lang=en) 150-170km bergslöpning med ca 10000 meters stigning, i sagolikt vacker natur.

(Foto Jean-Pierre Vidot)

/ Rikard

 

 

Göteborgsvarvet

Som nybliven Triathlet får man ju passa på att springa Göteborgsvarvet. En riktig folkfest i ordets rätta bemärkelse. Detta är bara något man måste testa någon gång tycker jag oavsett om man gillar löpning eller ej. Att springa för tredubbla led som hejjar på är magiskt. Man kan förstå hur proffsen i bergen på Touren känner publikstödet.

Det var sjukt varmt i Göteborg i går, 27 grader och sol när jag startade. Och blåsigt som fasen också, runt 10-12 m/s ihållande vind.

Klockan stannade på 1:25:06 och faktiskt personbästa för mig trots värmen. Så jag är glad för det! Placering 186 totalt eller 25:a i min ålderskategori.

Passade också på att jobba lite i samband med helgen med Aktivitus. Vi stod i Newlines monter, hade killar som delade ut flyers samt jag som fanns i Team Guld Optimores tält bland företagen.

Resultat här.

//Mattias Lundqvist, Aktivitus AB.

Retrospektiv – Marathon de Sable 2012

Med anledning av att Marathon de Sable just nu pågår i den Marockanska delen av Sahara så tar jag tillfället iakt och sammanställer mina rapporter från förra årets lopp som jag hade förmåmnaen att delta i. Hoppas det är av intresse

 

1:a direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-09

Äntligen gick starten. Ca 800 löpare gav sig iväg efter 2 dygns väntan i Berberlaegret.Första etappen var på 34km genom mestadels stenöken. Fantastisk natur men väldigt fientlig. Det kändes direkt om jag inte skötte tillförseln av vatten och näring. De flesta kilometrana var plana men med knytnävsstora stenar och sand som underlag. En del sandpartier var nästan som att springa på bristande skarsnö. Plattheten avbröts då och då av några bergsryggar som vi passerade över. Jag fick tiden 4.24 och det är jag nöjd med. Det gick riktigt bra till dryga 25km men sen tog de dryga 40 graderna ut sin rätt. Det var riktigt slitigt till etappmålet. Jag gick i mål tillsammans med en dansk och vi blev bästa skandinaver. Nu handlar det om återhämta så mycket som möjligt. Äta, dricka, sova, strecha och ta hand om mina blodiga fötter som tyvärr kan bli ett stort problem framöver. Jag ar lyckligt lottad som får uppleva det här Loppet. /Rikard 705

2:a direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-09

Hej igen.
”High way to hell” som spelades vid starten blev nästan sann idag. 38 km med 4stycken svängar annars spikrakt. Jag var hyfsat fräsch men jag kunde inte hålla samma takt som igår.  ”Hell” uppenbara sig på den senare delen av sträckan mellan CP2 och CP3. 10km spikrak helt platt utorkad sjöbotten drygt 40 grader varmt och helt fruktansvärt. Vid CP3 var jag både mentalt och fysiskt färdig. Jag vilade i skuggan 15 min o drack en massa vatten och blev bjuden på underbar chorizo av en kraftigt krampande Spanjor. Blåsorna från igår funka fint idag men nu har resten av tårna fatt sina. Sista biten till målet hade jag sällskap av den andra svensken har, Elisabeth Falkengren. Det gav ny energi som gjorde att vi gick i mål pa tiden 5.31. I morgon väntar 35km och tydligen hyfsat kupperat. Tack för de mail jag fått. Det är till en OTROLIGT stor hjälp att få mail. /Rikard 705

3:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-10

Sliten! Dagens bana var drygt 35km och gick genom mer varierad och kuperad terräng. Jag kände mig sliten på morgonen och blev än mer sliten under dagen. Mina fötter är ett elände och jag försöker lappa ihop dom så gott det går. Problemet är att alla tejpningar och värmen gör foten stor. För stor för skon. Det är inte skönt. Tur då att jag bitvis får uppleva helt fantastisk natur. En av danskarna i mitt tält fick tyvärr bryta idag pga skada. I övrigt så är alla mer eller mindre medtagna. Jag börjar känna av att energi som löpningen konsumerar inte ersatts med ny energi. I morgon börjar Marathon des Sable på riktigt. Etappen är 81km och jag tror att det kommer att ta lång tid för mig, mycket lång tid. Mentalt så går det upp och ner. Det är ett jobbigt lopp. I morgon blir det ingen uppdatering från mig då jag troligtvis fortfarande springer långt in på natten. Fortsatt skicka mail! Det är helt otroligt vad det höjer humöret. Hörs pa torsdag. / Rikard 705

4:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-13

Vilket eländigt dygn jag har haft. När start till den 81km långa etapp-3 gick hade jag redan ont i fötterna och haltade iväg och värre blev det, mycket värre! Natten innan ettappen hade vi sandstorm och vårt tält föll två gånger och jag fick båda gånger en tjock träpåle i huvudet. Så det blev inte så mycket sova. Min plan var att köra hela etappen i ett svep och helt enkelt bita ihop. Men mellan CP 4 (49km) och CP 5 (60km) tog mitt mentala bränsle slut. Jag hade då sprungit ca 15km i lösa sanddynor och det började bli mörkt. Bitvis gick jag och skrek och grinade pga smärtan. Fotot på mina barn hjälpte mig oerhört mycket. Även ett mail från en för mig okänd som fick inspiration av mig och hade en dyster historia som inspirerade mig. Vid CP 5 fick jag mina fötter ompysslade och jag gick och la mig i några timmar. I gryningsljuset gav jag mig iväg de sista 21km mot mål på tiden 25h30min. Mina fötter är slarvsylta och jag har fatt stark antibiotika och värktabletter infor morgondagens 42km. /Rikard 705

5:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-14

I morse på startlinjen stod jag och grina. Jag hade stapplat dit från tältet och smärtan i fötterna var helt osann. Fötterna var så svullna att jag inte fick på mig skorna utan att jag fick plockade ur sulorna, skippa mitt ankelskydd, klippte bort tå- och häldelen på skorna för att få plats med mina svullna klumpar till fötter. Jag var ledsen över att det förmodligen inte skulle gå att ta sig till mål i det skick jag var. Det kändes för jäkligt.   Vid CP3 grät jag igen. Precis där vid CP3 insåg jag att jag kommer att klara av Marathon des Sable!!! Helt jäkla underbart. Det visade sig att det helt enkelt inte gjorde ondare i fötterna när jag sprang så då gjorde jag det. Nu känns allt bara fantastiskt. I morgon är etappen bara drygt 15 km och absolut ingeting kan stoppa mig från ta mig i mål. Även om inflammationen i vänstra foten spridit sig upp i underbenet och vaden nu ser lätt abnorm ut. Tack för alla mail ni skickat det har varit till ovärderlig hjälp. /Rikard 705

6:e direktrapporteringen från Marathon des Sables 2012-04-16

Äntligen i mål!!! Kvällen igår var magisk. Lycklig över att jag fixade marathon etappen med min svårt sargade fötter. Fick njuta av en fantastiskt solnedgång i Marockos största sanddynor, live konsert med musiker och sångare från Paris operahus. Etappen var idag bara 15km ock större delen gick ett fantastiskt hav av sand. Plötsligt efter en sanddyna så var jag framme vid målet. Helt fantastiskt! Loppet blev mer en mental utmaning än en fysisk. Känner mig fysiskt helt ok men mina fötter är svårt sargade. Det har varit en helt fantastiskt upplevelse och Aktivitus träningsprogram har hel del med framgången att göra. Om jag inte varit så fysiskt stark hade jag aldrig pallat de mental påfrestning fötterna orsakade mig. /Rikard 705

Rapport från VM i triathlon med Carl Brümmer Team Aktivitus Elit

Go! Go! Go!

– speakern inser att det enda raka är att släppa iväg fältet som obönhörligen börjat röra sig framåt över startlinjen.

Det ettusenniohundrahövdade startfältet går inte att stoppa – havet utanför Kailua Kona förvandlas till en vilt fäktande, häftigt sparkande och i viss mån framåt simmande massa. Startkanonen har hängt upp sig – och när klockan passerat 07.00 med tillräckligt många sekunder väntar startfältet inte längre på kanonskottet.

Skottet kommer någon halvminut försenat, och då är vi redan iväg. En av livets mest påfrestande, utmanande och alldeles, alldeles, underbara dagar har tagit sin början på allvar; Ironman World Championships!

 

Läs vidare här. 

Måluppfyllelse :-)

Firade 44 (år) förra lördagen – firade 4:a denna!

SM över 1/2 IM distans på Tjörn avgjordes igår, och här är min race report. En report skriven med en härlig glädjekänsla i kroppen. Jag måste bara få dela med mig av den glädje jag upplever.

Målsättningen var sedan länge satt till topp tio (sub9top10 you know…). Startfältet var tufft, säkert bidrog det faktum att tävlingen i år fått SM status. liksom det faktum att segraren utöver ära och evig berömmelse förärades en check på 20 tkr.

Purrning kl 05.00 och grötfrukost. Sedan lägret i Falkenberg kör jag nu nästan alltid Oscar O2:s havregröt kokad på mjölk. Vanan trogen la jag i russin och valnötter, vilket skulle visa sig vara halvbra. Körde upp till Tjörn med Kentas “Idag är jag stark” dundrande i bilens goa ljudsystem.

Kom i ordning ganska bra, men missade helt att stretcha innan start, och plötsligt hör jag att “det är dags att gå upp ur vattnet”. 15 min till start och jag har ännu inte kommit i varken våtdräkt eller vattnet. Snabbt i båda och värmde upp i tre minuter innan vi ställde oss och väntade på starten på stranden. Starten gick och jag kom iväg bra, låg i en andraklunga och hittade en avslappnad uppenbarligen effektiv simrytm. Ser ganska feta brännmaneter passera under oss, och fokuserar på att bokstavligen simma lugnt. I år orkar jag hålla fart hela vägen och jag kommer upp tillsammans med erkänt duktiga triathleter – en bra start på dagen!

T1 går bra och jag kommer ut strax för Ted. Ganska snart går Ted om och jag bestämmer för att lägga mig på behörigt avstånd och se om jag kan hålla hans fart ett tag. Pulsen är rätt hög, men trampandet går väldigt lätt. Vi susar fram genom terrängen på våra fräcka cyklar och jag får uppleva triathlon när det är som bäst. Men ett litet undantag: Ventrikeln tömmer sig på valnötter väääldigt sakta… Istället kommer de upp, och jag sitter och väntar på hur länge jag kommer klara mig utan att behöva kräkas. Men annars är allt toppen Vi passerar några cyklister och vid första vändning (av 4 ute vid vändpunkt) räknar jag till att vi ligger 4-5:a. (!). Vi är en kvartett som håller samma tempo de kommande 45 km. Jag upplever att det fortsatt går relativt lätt, men ändå börjar det dra lite i benen. Vid 3:e vändning ute vid vändpunkt skall jag dra igång igen och får då kramp i både fram och baksida lår – i båda benen! Norrmannen och Nilsson som legat bakom passerar förstås. Jag får tag i en sportdryck och en vatten och sedan tar jag en funderare. Tre alternativ:

1) Ligg kvar i samma tempo, som gett kramp.

2) Sakta ner och återhämta, vilket innebär att rasa genom fältet.

3) Öka och se vad som händer – jag har ju trots allt tyckt att det gått lätt hela vägen.

Jag väljer alt. 3 och trycker på. Ganska snart går jag ikapp och om de tre framför. Vid sista passering inne vid växling (ett varv kvar) hör jag att jag fått en lucka. Jag kör på och in till T2 är syns inte de andra bakom. Växlingen går bra, även om jag känner krampen ligga och små dra. Alltid oroligt att böja sig för att ta på skor med kram i benen…

När jag sticker ut gör jag det som 3:a!

Krampkänningen påverkar direkt löpningen och jag får inget vidare steg, men – det är ju bara att jobba på. Efter bara någon km passeras jag av både Bjälkemo och Nilsson som har ett helt annat steg. Efter att ha passerat KJ ligger jag fyra. Jag väljer att stanna och stretcha 4 gången i samband med vätskestationerna och är väldigt osäker på hur det skall sluta, men kroppen är snäll idag. Trots krampkänningar lossnar det efter ca 10 km och jag kan börja springa lite bättre. Jag märker att jag håller jämt tempo med flera bra löpare, inklusive ledande Djurback. Det gör ont, det är varmt och ibland kallt, jag är rejält trött och “Guns bro” håller på att fullständigt sänka mig. Men jag håller ihop mental, mycket tack vare glad hejjarop och uppmuntrande kommentarer. Plötsligt kommer målet närmare i riktigt hög fart. Jag förstår att ingen hotar bakifrån, och sista 500 m är riktigt njutbart.

Jag går i mål som 4:a – på SM, nyss fyllda 44.

På hemvägen spelar jag “I’m so excited” på högsta volym

Bästa triathlonhälsningar Calle Brümmer

Öloppet 2012

Då var det gjort. Öloppets premiär avklarad och även min premiär i en idrottsgren som inte riktigt fått ett namn, Swimrun? Coastrace? Duathlon? Aquatlon?

Hade en lugn och harmonisk uppladdning hemma hos min lagkamrats vän som är boende på Brännö. Allt kit var på plats och efter insmorning med brännmanetsdämpande solkräm tvättades händerna och simglasögonen togs på för att följas av en lugn promenad ner till Brännöbrygga. Jag och Anders hade aldrig tränat tillsammans innan så vår ambition var att få en härlig dag i skärgården. Vi gjorde bedömningen att Anders skulle vara den snabbare löparen och att vi var hyfsat jämbördig vad det gäller simningen. Vi hade rätt på en av två. För Anders var det även första gången han var i Göteborgs södra skärgård. Ett maxat första besök där han skulle passera 16 av södra skärgårdens öar.

Starten gick och vi joggade på bland top 10 lagen framtill första vatten passeringen mellan Brännö och Köpstadsö. Ganska omgående förstod jag att Anders var sju resor bättre i vattnet än mig. På Köpstadsö sprang vi tillsammans med en hel del andra lite fel och fick en ganska bökig väg ner till den andra vattenpassagen. Det går inte att skylla på snitslingen utan det var helt enkelt en uppmärksamhets miss.

Vattenpassagen mellan Asperö och Brännö kan närmast liknas vid gyttjegång. Och vid landgången på Brännö tog vi oss likt sandmaskar krypande upp på land helt täckta i grå gyttja.

Nu var det dags för den första längre löpningen över Brännö och Galterö. Så ner med våtdräkten till midjan och länga lite på stegen. Galterö är fantastiskt vacker!

Vadning över till St Stårholmen och Krokholmen för att sen ta på sig våtdräkten igen och ut på en längre simning. Har började brännmaneterna dyka up. Som tur va var ytvattnet hyfsat varmt vilket gjorde att de flesta brännmanet gick några meter ner i vattnet. Men en och annan tråd gick inte att undvika.

Bansträckningen från Galterö till Vargö var helt fantastisk. En av de härligaste platser jag sprungit på. Så redan här fick vi lön för mödan. Styrsö nästa och som på så många andra ställen längs banan så var publiken helt fantastisk. En stor eloge till bofasta och tillresta. Ert stöd gjorde verkligen upplevelsen starkare.

På Styrsö började jag mattas av jämfört med Anders och jag kopplade fast draglinan i Anders bälte. Draglinan är genialisk!. Den som är starka/snabb kan ta i så mycket den vill utan att behöva anpassa/invänta den långsammare/svagare löparen och den långsammare/svagare löparen öka sin fart markant.

På Kårholmen började vi möta lag som redan varit nere på Vrångö och nu var på väg till mål.

Förutom att min simteknik var undermålig så hade jag stora problem med att navigera i vattnet. Anders sa efteråt att jag förmodligen var den som simmat längst idag med tanke på mitt zick-zackande som mest kan liknas vid en kryss. Min uppfattning om att simningen skulle vara ett tillfälle att vila up benen för att därefter kunna ligga på hårdare under löpsträckorna visade sig vara helt fel. Simningen tog verkligen musten ur en och ingenting i kroppen kändes piggt. Vid vändningen på Vrångholmen fick vi välbehövlig Redbull och började nu mentalt se slutet på tävlingen.

Endast tre simningar kvar på 300-500m styck men nu hade förmodligen den brännmanets dämpande solkrämen var förmodligen bortsköljd för nu blev vi rikligt brända vid varje vattenpassage. På Sjumansholmen mötte vi ett lag som lyckligt konstaterade att dom snart var vid vändpunkten när de mötte oss. Jag och Anders hade inte mage att tala om för dom att dom hade ca 7km löpning och ca 1400 m simning kvar innan de skulle vara tillbaks på Sjumansholmen.

Hopp ner i vattnet för den sista simningen på 500m och vid landgången möttes vi av en stor Aktivitus banderoll :). Vi avslutade med bra fart över Styrsö, bron till Donsö och gick i mål i Donsö Hamn på lite drygt 6 timmar 30 min.

Öloppet är en mycket rolig tävling. Väl arrangerad, bra service, fantastisk publikstöd längs i stort sett hela banan, bra säkerhet och fantastisk miljö.

Jag lärde mig en hel del under dagen. Bla att simningen är långt mycket viktigare än jag trott. Undermålig simteknik ger längre tid i vattnet och mer onödigt arbete som verkligen sög musten ur en. Konstaterade att välja bort simfötter var helt rätt. Att draglinan var genialisk, att det är varmt och klaustrofobiskt att springa i våtdräkt samt att våtdräkt ger skavsår på helt nya ställen på kroppen.

Summasumarum en riktigt riktigt kul tävling men en riktigt riktigt stark lagkamrat i form av Anders Tholén.

 

Race report Triathlon Ironman EM Frankfurt från Carl Brümmer Team Aktivitus Elit

 

Den 8 juli var det dags för min första start i en ”Ironman”. Distansen hade jag kört tre gånger tidigare i Kalmar, men nu var det alltså en tävling i Ironmanserien, med möjlighet att kvala in till Ironman på Hawaii. Just kvalmöjligheten var skälet till att jag var på plats, i kombination med att Frankfurt utgör EM, vilket ju skänker lite extra krydda åt eventet.

Uppladdningen hade tyvärr präglats av krasslighet. Samma dag som jag körde Göteborgs triathlon fick vi konstaterat att Vendla hade halsfluss, och jag hade redan innan Gbg känt mig halvkrasslig och tagit det lugnt. I takt med att Frankfurt närmade sig steg frustrationen eftersom det halsonda och mattheten inte ville ge med sig.  Efter besök på vårdcentralen blev jag t o m skickad akut till Varberg för ordentlig utredning med bl a ultraljud för att utesluta hjärtmuskelinflammation mm. Det var en halvbra känsla att rullas runt i rullstol (jag fick INTE gå själv) en dryg vecka innan start i Frankfurt. Dessutom med ”Triathlon Väst ELIT” på ryggen  .

Den offentliga vården levererade ett förstklassigt omhändertagande, från första besöket på Onsala VC till dess att jag skrevs ut från Medicinavdelningen i Varberg – En riktigt stort Tack till er!

Diagnosen blev ”inget allvarligt kunde ses, utan det var troligen ett vanligt virus som var lite uthålligt…”  Så åtminstone ett lugnande besked. Jag smög igång med lite småpass och ställde mentalt in mig på att det med 80% sannolikhet skulle bli start.

Till Frankfurt åkte jag så jag var på plats redan på torsdag eftermiddag. Tävlingsdagen var söndag. Det gav mig möjlighet att cykla några mil av cykelbanan på torsdagkvällen och sedan ägnade jag en stor del av fredagen åt att köra (bil alltså) nästan hela cykelsträckan. Det är en tvåvarvsbana som går genom ett antal samhällen och även centrala Frankfurt. Tre mer rejäla backar, samt ett par partier med kullersten bjuds det på, och det kändes bra att åtminstone ha sett de brantaste backarna och skarpaste kurvorna.

På lördagen var det dags för incheckning av cykel samt löp- och cykelutrustning. Det var nytt för mig att redan dagen innan lämna ifrån mig det som jag ville ha i både T1 och T2 (Växlingsområdena är helt separarerade i Frankfurt, drygt 10 km emellan). En fördel är helt klart att det inte kan bli så mycket cykelmek kvällen innan tävling. Jag passade på att provsimma i sjön när jag checkade in cykeln. Det var drygt 23 grader i vattnet och strålande sol, så vi som kom med våtdräkt på ner till stranden stack ut lite bland alla solbadadande lördagslediga Frankfurtbor.

På lördagen kom sedan Åsa ner. Hon hade överraskat mig när vi firade bröllopsdag; Hon hade bokat resa ner lördag, hem söndag samt hotell nära mitt, men inte samma för att inte störa uppladdningen. Snacka om att ha stöd hemifrån  . Hilde och Vendla höll ställningarna på hemmaplan.

Vi åt en härlig buffé på racehotellet, och sedan lyckades jag komma i säng relativt tidigt. Men jag tycker alltid det är jobbigt att stiga upp kl 04.00.

Tävlingsdagen:

Vi bussades ut till starten, och det var väl det enda som inte flöt som det skulle i arrangemanget. Turen tog över 40 min, varav vi stod en dryg kvart och väntade på att rulla in de sista 800 m. Stämningen blev smått irriterad i den överfulla bussen där kondensen rann längs fönsterrutorna. Det innebar att jag kom ca 20 senare än planerat till starten och uppvärmningen fick begränsas till insim i knappt tio minuter.

Jag startade med den tidiga startgruppen 06.45. Vi var ca 350 agegroupers som startade samtidigt med pro-fältet (ca 50 st). Det innebar en bra mycket mindre startgrupp än den drygt 2000 stora gruppen som startade kl 07.00.

Banan gick i två rundor med vändning uppe på land, den första ca 2,1 km och den andra ca 1,7 km. Min ambition var att simma på max 60 min. Jag kom iväg bra och efter första rundning en knapp km ut så hittade jag en lugn rytm. Jag hade Göran Hilmerssons ord som mantra:”De som simmar på 85% av förmågan får en bättre totaltid”.

Efter drygt halva första varvet kom jag ikapp en från proffsklungan med annan färg på badmössan. De hade startat en bit framför oss i AG, så jag tog det som ett gott tecken. Vid vändning uppe på land såg jag att jag gjort första varvet på ca 29 minuter. Detta var mycket bättre än jag räknat med, och det hjälpte mig att behålla den lugna simningen även under runda nr 2. Ut mot vändpunkten på runda nummer två hamnade mellan några som låg i samma fart, men där han till höger hade en frenetiskt frekevens och vevade friskt åt alla håll, så jag backade tillbaka efter ett par rejäla smällar. Glasögonen hamnade lite snett, men höll tätt, så resten av simningen hölls kontrollerad. Uppe ur vattnet kunde jag konstatera att jag simmat på drygt 54 minuter – ett rejält PB trots haltande uppladdning inte minst avseende simning. Jag tackar min nya Sailfish One från Triathleten för det resultatet, det verkar vara en våtdräkt som faktisk gör mig snabbare.

Det var en smakstart på dagen och jag fick även en bra växling till cykelmomentet. Cykelbanan började med ca 10 km motorled med rejäl medvind. Alla vägar vi cyklade på var helt avstängda – något som förstås känns väldigt tryggt.  Eftersom jag varit krasslig hade Mattias på Aktivitus kört ett test på mig i början på veckan och konstaterat att formen var sämre än i våras, så jag planen var att hålla koll på watten och ta det lite lugnt. Men det är svårt med den cykel jag har – Cykeln känns som en tävlingshäst som älskar att tävla.

Den första timmens cykling gick väldigt lätt, men kanske var jag för försiktig i de två stigningarna vid 25 och 35 km. Efter dessa hamnade jag helt själv efter att ha släppt den radda av cyklister som jag tidigare legat i. Efter en dryg timme kom regnet och då kom det rejält med regn. De följande två timmarna präglades av störtregn och kraftiga vindar. Inte minst inne i centrum var det emellanåt ganska svårmanövererat med kastvindar mellan kvarteren.  Asfalten blev hal och bakhjulet släppte i några kurvor och även i stigningar med kullerstenspartier. En utförslöpa avslutades med en viadukt och skarp högersväng, och där fick jag stopp på ekipaget ganska exakt 10 cm från de uppställda höbalarna med publikovationer som belöning :-0.

I en lägre utförslöpa slutade jag trampa vid 45 km/h och hojjen rullade upp i nästan 70 km/h utan att jag trampade. Med det regn och den vind som rådde, så var det nog tävlingens mest ”spännande” moment för min del. Just då var jag ganska glad att jag låg helt själv.

Med ca en timme kvar att cykla upphörde regnet och solen kom fram. Det blev genast rejält varmt och ångan steg från de regnvåta vägarna – riktigt tjusigt. Men då började jag också bli lite seg i benen och jag lyckades inte hålla riktigt det tempo som jag haft tidigare. Inga stora skillnader, men jag märkte att jag inte hade samma tryck i pedalerna. Samtidigt ville jag inte pressa på eftersom jag ville få till löpningen. Sista kvarten in mot T2 är svagt utför inne i stan och jag passade på att dricka det sista och ta ytterligare någon gel inför löpningen.

T2 var en rolig erfarenhet – vid dismount line står en funktionär och tar emot cykeln, medan en annan sprang med mig till min påse och t o m in i ombytestältet där hon hjälpte mig ta fram allt ur påsen. Bytet gick snabbt och jag skuttade ut för att springa. Nu var solen på riktigt gott humör och närmast stekte.

Löpningen går i fyra varv längs floden Main. Det är gott om publik och bra vätskestationen varannan km med vatten, sprotdryck, gel, salt, vattensvampar och is. Redan från start började jag dricka på varje station och det var nog helt rätt. Första knappa milen gick lekande lätt fast jag försökte hålla igen. Tempot låg runt 4 min/km, vilket var lite väl fort, men jag kunde ju inte gärna stanna. Sedan blev det tyngre och sekunderna tickade iväg. Åsa coachade mig vid varje varvning och tog sig över till andra sidan så vi även sågs vid passering ca 4 km in på varje varv. Jacob satt hemma i Fjärås och försökte följa splittider som Åsa sedan kunde ropa till mig. Tyvärr haltade tekniken lite, så uppgifterna varierade – men de kunde ge mig så pass underlag att jag förstod att jag rimligen skulle klara av kvalet.

Jag fortsatte dricka vatten vid varje kontroll och tog gel regelbundet. Is stoppade jag både innanför tröjan och i kepsen – skönt!

Jag märkte att tempot sjönk och så även pulsen, så jag låg inte på max, men ändå kände jag mig trött. Mentalt höll jag fokus på en km i taget, men jag måste erkänna att jag under löpningen också tänkte på att ett marathon är ganska långt.

När jag gick igenom sista varvning med en mil kvar fick jag info från Åsa att det är väldigt tight både framför och bakom. Hon avslutade med en bra uppmuntran: ”Spring nu, vi vill till Hawaii!”

Det hjälpte till för att få fokus och jag hittade tillbaka till ett tempo runt 4.20 under så gott som hela den återstående milen. Målgången i Frankfurt är suveränt med fulla läktare på båda sidorna om den långa röda mattan. Musik och publikens jubel ger en härlig atmosfär och jag hoppade (sic!) i mål på tiden 9.14.16

Jag förstod att det gått bra även placeringsmässigt då jag blev intervjuad i målfållan, men hade ingen uppfattning om hur bra. Dock kände jag mig rätt säker på att ha fixat min målsättning att kvala till VM.

Senare visade det sig att jag kom fyra i klassen, med 11 sek upp till pallplats. Det innebar att jag även nått mitt mer stretchade mål – att vara topp fem i AG på EM. En målsättning som jag inte vågat tro på efter sjukperioden. Både tvåan och trean i min klass startade i gruppen 07.00, så vi låg inte alls nära varandra under loppet, och kanske har trean haft mina splits att gå på, så om jag varit 12 sekunder snabbare hade han kanske slagit mig ändå. Så jag ser det bara positivt att jag var så nära tredjeplatsen.

Efter målgång lotsades var och en till Athletes Garden, med varma duschar, massage och gott om mat och dryck. När jag insåg hur fullt det senare blev där var jag rätt nöjd att jag lyckats pinna på så bra under dagen  .

Även om triathlon är en individuell sport, så är det tveklöst så att den framgång jag upplever att jag hade i Frankfurt uppnått tack vare många andra. Jag vill nämna några

Simning – Tack till:

• Göran Hilmersson för mental coaching både när jag var krasslig och med bra mantra till simningen.
•  Henrik på Triathleten – Som fixade fram en suverän våtdräkt och dessutom fick fram ett Rebel Swimskin när det såg ut att bli simning utan våtdräkt. Strålande service.

Cykel – Tack till:

• Cyclecomponents – Min QR Illicito (”Gold Edition”) är en helt enkelt en suverän triathloncykel.
• Aktivitus – Tack Mattias, era tester gör att jag vet hur jag skall köra.

Löpning – Tack till:

• Åsa – som tar dig hela vägen till Frankfurt för att se mig tävla och coacha mig längs banan. Gissningsvis ser du mig totalt mindre än fem minuter under drygt nio timmars tävlande, men när vi ses får jag alltid kraft.
• Tack också till Jacob som försåg Åsa med data, och till Hilde och Vendla som släppte iväg både Åsa och mig och tog hand om sig själva.

Jag är väldigt glad att ha nått båda målnivåerna i Frankfurt. Resans känslomässigt starkaste ögonblick kom dock inte i samband med tävlingen, utan under hemresan. Strax efter att jag passerat Öresundsbron ringer mobilen. När displayen visar Göran Hilmersson drar jag djup efter andan och svarar. Och det är verkligen Göran. Som ringer för att gratulera till Frankfurtresultatet. För er som inte känner till det så råkade Göran ut för en våldsamt otäck olycka på tempopasset häromveckan. En bilist svängde vänster precis framför den grupp som Göran låg först i. Kollisionen blev våldsam och Göran har legat nersövd i flera dagar och opererats för ett otal frakturer. Och nu ringde han. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Nu stundar SM på Olympisk distans i Arvika på söndag, och sedan siktar jag in mig på SM på Tjörn innan fokus blir Hawaii.

Den knappa marginalen till tredjeplatsen gav härlig inspiration – jag har därför anmält mig till Frankfurt IM EM 2013 – med målet att ta en pallplats 

Ironhälsningar Calle

SM-guld med hjälp av Aktivitus

Jag har tagit hjälp av Aktivitus för att få bra underlag till cykel och löpträning.

Vad kan då vara en bättre värdemätare än SM i Duathlon? 10 km löpning, 40 km cykel och avslutande 5 km löpning.

SM avgjordes 2 juni 2012 i Knivsta under rätt tuffa väderförhållanden. Det var min första tävlingsstart för året så jag var väldigt nyfiken på formen. Hade träningen gett resultat?

Och det kan man väl konstatera att den hade – första individuella SM-guldet bärgat.

Tack Mattias & Co på Aktivitus!

Racereport finns på Svensk mästare 🙂

/Calle Brümmer, Triathlon Väst