Besvikelse och hopp.

Nu har jag gjort ett försök att bemästra monstret Thames Ring. Storbritanniens längsta lopp alla kategorier och av ett av de längst i världen, 440km. Mitt resultat blev inte alls vad jag hade önskat mig och jag är yttersbesviken över min prestation.  Vad hände? Jag börjar från början.

I tisdags förra veckan anlände jag till orten Goring som ligger en dryg timmes tågresa väster om London. Extrem brittisk landsbygd med Laura Asley ständigt närvarande eller ett Midsummer fast utan mord. Checkade in på hotellet Miller of Mansfield som nog främst riktade sig till par som vill fördjupa sin relation än till ultralöpare. Men eftersom ultralöpare generellet är ganska modest ai sin krav på komfort så överträffade detta hotell min behov med råge.

Nu blev det sista fixet och trixet med utrustningen innan jag tog en kort promenad till Goring village hall där registreringe inför start skulle ske nästa dag. Det blev en promenad på 100m och till min glädje såg jag att det redan fanns folk på plats så jag knackade på. En kvinna i medelåldern (dvs lika gammal som mig) öppnad och jag frågade om det gick bra att komma in. Hon svarade ja och frågade samtidigt var min hund var någonstans!

-Hund? Undrade jag.

Är det inte här man ska registrera sig?

-Jo. Svara kvinnan, men du måste ha med dig din hund!

Jag vet sen tidigare att inom ultralöpningskretsar finns det ett och annat original men vad menar hon med att jag ska ha med mig min hund? Jag skämta till det lite och sa att

-Nä hunden fick vara hemma den skulle få ont i tassarna av att springa 440km.

Damen skratt de inte alls utan sa jag inte var välkommen på hunddressyrkursen om jag inte hade med mig min hund.

Jag har nu lärt mig att Goring Village hall används till allt möjligt så som ultralöpning, hunddressyr, klädförsäljning, teater, mattvisning och genom gång av bestämmelser för den årliga svanfångar dagen som för övrigt genomförs senare i juli om nu någon skulle ha vägarna förbi.

Det bar av till hotellet istället och ned i sängen för att få en natt med nervöst och förväntansfullt sovande /slumrande.

Upp tidigt. I med frukost, checka ut från hotellet och sen ta mitt pick och pack ner till den riktiga registreringen som nu hade öppnat. Där samlades en skara av 32 män och två kvinnor med väldigt olika löparbakgrund. En del extrem rutinerade och andra som var i stort sett noviser på ultralöpning. Det fascinerade med ultralöpare är att de ser ut som vem som helst. Inga atletiska supermänniskor utan helt vanligt folk.Thames Ring Start

Dick Kearn, tävlingsledaren genomförde en kort briefing inför start där han inledde med att tala om alla faror som kunde uppstå längs vägen och efter det att man genomfört loppet. Han avslutade med uppmaningen –Please dont die- it would give us a bad reputation.SANYO DIGITAL CAMERADick Kearn

09:00 gick starten och alla utom en lufsade iväg. En av deltagran stack iväg i ett furiöst tempo och jag tänkte stilla för mig själv att det där kan väll aldrig hålla, vilket det inte gjorde. Själv satte jag ett tempo på ca 9,5km/timme och jag satte rutinen att springa i 55 min och gå i 5. Under dessa 5 skulle jag även äta och stretcha.Thames Ring start 2

Vi följde Themsens strand på vår väg mot London. Omgivningen var mycket vacker med böljande grönt landskap som då och då bröts av små byar samt en och annan sluss. Ganska snart var vi ett  gäng på 6-7 löpare som bitvis hängde ihop men som  då och då splittrades upp i mindre konstellationer.

In till CP 1 efter cirka 42km låg jag på andra plats hela 50 minuter efter ledaren. Jag oroade mig för att jag låg på för hårt men det kändes dock som jag sprang mycket lugnt. Men jag bestämde mig för att ta det något lungnare på min väg mot CP 2.  Landskapet fortsatte att vara lantligt vackert och hyfsat stor närvaro av olika djur som kossor, hjortar, gäss och massor av lös springande hundar. Klassiska kanadagäss som var synnerligen ilska pga. att de hade ungar. Så när man passerade dessa flockar fick man freda sig med armviftningar m.m för att undgå gässens fräsande attacker.  Hundarna var en annan femma. Som vanligt verkar husse och/eller matte tro att de har fulständig kontroll över sin ”älsklingar”, vilket de sällan har. Vid ett tillfälle blev jag, bakifrån, attackerad av en hyfsat stor jycke. Jag hörde hundens skällande och morrande samt dennes snabba steg närma sig bakifrån och jag vände mig hastigt om och trillade nästa omedelbart baklänges. Jag såg hunden snabbt komma mot mig och jag var snabbt upp på benen igen och rushade högt skrikand rakt mot hunden i ett försök att skrämma den. Som tur vad så lyckades jag och jycken lommade iväg med svansen mellan benen.CP2 -CP3

När jag närmade mig Henley -on-Thames fick jag sällskap av Stephen Woodus och vi fick en näst intill surrealistisk upplevelse när vi sprang igen den anrika roddtävlingen, Henley Regattan. Män klädda i blazer och stråhatt, kvinnor i dräkt och fantastiska hattar. Alla sippandes på champagne.

SANYO DIGITAL CAMERASANYO DIGITAL CAMERA

Kroppen kändes fortfarande oberörd och jag körd min rutin med 55min / 5min.

In till CP2 var vi fyra stycken som kom in samtidigt och strax efter oss kom ytterligare fyra löpare. Ledaren låg nu över timmen före vilket innebar att han sänkt tempot något men sprang fortfarande snabbar än vad vi bakom gjorde. Under färden mot CP3 skulle det bli mörkt vilket gjorde att jag bytte från vätskebälte till ryggsäck för att få med mig mer kläder som jag kunde ta på mig under natten. Jag sölade lite under stoppet på CP2 vilket gjorde att de övriga löparna kom i väg före mig och jag tassade iväg som 9:a eller 10:a från CP 2.  Snart föll mörkret och jag fick omedelbart problem med att hålla mig vaken. Jag blev överraskad över at detta kom så tidigt. Det okontrollerbar sömn behovet brukar erfarenhetsmässigt, för mig, inte komma förrän under den senare delen av natten men nu kom det som sagt direkt det blev mörkt. Jag blandade nu ca 30 min löpning/gång med att lägga mig och sova på lämplig bänk under några minuter. När jag låg på en bänk nära London förorten Kingston så blev jag väckt av några löpare med Javed Bhatti i spetsen. Javed sa att det var ett dåligt område att vara ensam i och tidigare år hade några löpare blivit både nedslagna och rånade i detta område. Jag tog följe med Javed och de övriga och vi sprang igenom Kingston tillsammans utan incidenter. Javed kom senare i mål på tiden 97 timmar och blev därmed den ende som genomfört samtliga tre Thames Ring 250 (2009,2011 och 2013). Under natten lämnade jag Themsen och vek av in på Grand Union Canal. Grand Union Canal har en gång tidigare knäckt mig och tyvärr så vann denna kanalsträckan även denna gången.SANYO DIGITAL CAMERA

Tidigt på morgonen så vacklade jag in på CP 3 efter ca 120km fast bestämd att ta mig en mycket välbehövlig sömn paus på 2 timmar. Jag bäddade ner mig och bad funktionären att väcka mig om 2 timmar.

– Det går jättebra, sa funktionären.

– Då har du drygt 90 minuter marginal till ”cut off time”.

Cut off time tänkte jag! Har jag så liten marginal till Cut off:en!!!

Tanken på det stressade mig och jag fick inte ro att sova. Efter att jag försökt i 10 minuter så gav jag upp försöket att sova och packa ihop mina grejar och gav mig iväg igen. Ett dåligt beslut skulle det visa sig. Nästa omedelbart efter att jag lämnade CP3 fick jag svårt att hålla mig vaken. Jag hade nu en rutin om att springa 10 min och gå 5, men det gick väldigt långsamt oavsett vad jag gjorde eftersom jag i stort sätt raglade fram längs kanalkanten, då jag ideligen somnade. Det var ren tur att jag inte föll i. Grand Union Canal är extremt likformig och känslan av att inte komma någon stans är påtaglig. Det ser i stor likadant ut hela tiden och det ända som bekräftar att man tar sig någonstans är att numren på broarna ändras. Det var ca 150 stycken som skulle passeras innan det var dags för Oxford Canal.  Jag har aldrig tidigare upplevt att jag haft dessa sömnsvårigheter på dagtid och detta oroade mig mycket. Jag hade bara varit ute i ett dygn och jag hade ca 3dygn kvar. Jag började misströsta och tvivla. Tidigt på morgonen hade jag ringt min flickvän och hon gjorde sitt bästa för att gjuta mod och peppa mig. Jag var förvirrad och så här efteråt har jag väldigt luddiga minnena av vad som händer. Det känns som jag står helt stilla även om jag försöker ta mig framåt mot CP4. Plötsligt kliver jag över kanten till kanalen, jag känner att jag faller och blir blixtsnabbt klarvaken! Men istället för ett plask så blir det en duns mot sidan av en av all de sk narrow boats, de smala långa båtarna som trafikerar kanalerna och som ligger vid kaj längs kanalen. Ren tur att båten låg där om inte så hade jag hamnat i kanalen. Jag blir liggande på knä tar mig upp och fortsätter mot den sluss som ligger 50m längre bort. Där sjunker jag ihop.SANYO DIGITAL CAMERA

Jag ger upp!

Jag ringer organisatören och ber om att få bli hämtade vid Rickmansworth Lock. Jag faller därefter  omedelbart i djup sömn.

40 minuter senare blir jag väckt och transporterad till CP4 i Milton Kenyes. Där möts jag av min  svenska vän Elisabeth från Running Matters, som hjälper till vid denna CP. Hon tycker det är roligt att se mig men inte att jag kommit dit i bil. Jag får i mig lite mat och transporteras sedan av  löparentusiasten  Nici Griffin, (som jag senare ska ha följe med i stort sätt hela vägen till Goring och målet) till CP5 där jag får möjlighet att lägga mig i ett tält. Jag somnar omedelbart och sover  14 timmar i sträck!

Resterande del av tävlingen följer jag med och hjälper till att sätta upp CP och serva de löpare som var kvar i loppet. Mitt i all min bedrövelse var dock detta en fantastik och lärorik upplevelse.  Jag fick möjligheten att vara med och ta emot varje löpare som gick i mål något som både var väldigt berikande och smärtsamt. Jag vill också uppleva den känslan de upplevde när de nådde målet på Thames Ring 250!20130707_101914

Vad var det då som hände? Varför klev jag av? Tyvärr är det så att det som jag trodde var min starkaste sidan, det mental. Blev min Akilles häl. Jag blev väldigt stressad över att höra orden cut off time och det i kombination med ett antal andra faktorer. Så som mycket låg hastighet, pga. av att jag somnade. Att jag inte hade koll på de cut of tiden på CP4, vilket skulle get mig möjlighet att sova i 5-6 timmar utan risk för cut of. Samt att jag tittade för långt fram på kartan så att jag blev ”skrämd” av att det var långt kvar till CP4 (ca 18km). Allt detta tillsammans med en mycket grumlig och förvirrat mentalt tillstånd gjorde att jag fattade fel beslut! Det gör mig mycket besviken på mig själv. Jag gjorde inte de saker som jag innan loppet bestämt mig för att göra, jag använde mig inte av all min tidigare kunskap och erfarenhet för att ta mig runt problemet. Jag var i en djup dip och jag vet att man kommer ur dom bara man använder sig av sina motivations knep. Där och då gjorde jag inte det, vad jag gjorde var att jag gav upp och lät dippen vinna!

Glädjande i allt detta är att de jag trodde skulle bli mina största problem, fötterna och benen, funkade felfritt! Jag hade inte ett märke på fötterna och det tackar jag mina egna förberdelser för och de fantastisk väl fungerande Gococo strumporna jag hade på fötterna. Benen kändes pigga och redan dagen efter vara jag ute och sprang och två dagar efter så var jag ute sprang nästan 20km.  Jag har aldrig varit i så gott skick efter att jag har sprungit 150km och det är bara att tacka min träningsdisciplin och Mattias på Aktivitus för. Som har tagit fram ett väldisponerat träningsprogram.

Vad händer nu då. Jag har nog innerst inne bestämt mig för att göra ett nytt försök på Thames ring 2015, om det organiseras igen. Men innan jag anmäler mig till de så måste jag ha minst 2 stycken framgångsrika lopp på ca 150 miles dvs ca 240km. Om jag får det så har jag passerat det som jag nu upplever som en mentalspärr och det är 100miles (160km). Troligtvis blir ett av dessa lopp Grand Union Canal Race i maj 2014, Ett lopp på 145 miles och som har en lång sträcka läng Thames Ring. Vilket de andra loppen blir vet jag inte än.SANYO DIGITAL CAMERA(På bilden är det Steve Judd på den tredje morgonen på väg in till CP7).

Nu ska jag vila både kropp och huvud en vecka till innan det blir dags för att sätta fokus på nästa utmaning, Le Diagonal des Fous. Ett 170km bergslopp på den franska ön Reunion i Indiska oceanen. Loppet går i oktober så jag har gott om tid att förbereda mig.

Så nu är det bara att, för att citera Per Elofsson

–”Det är bara att bryta ihop och komma igen!”

/ Rikard Hallgren

Annons

En tanke på “Besvikelse och hopp.

  1. Även om du inte kom i mål denna gången så är det grymt inspirerande att du ens står på startlinjen i dessa lopp. Bra jobbat!

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s